Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1853, sida 1

i E regenten disponerar domaremakten eller, derest han ej tror sig för tillfället kunna det, nedsätter special-kommissioner för att dömma den misshaglige ministern? Eller är ej den engelske ministerns ställning vida säkrare än t. ex. hos oss i Sverige, der Svenska Tidningen finner riksråtten, så förträffligt sammansatt, och den representativa samhällsförfattningen så betryggande? Nog hafva vi t. ex. sett att vår riksrätt frikånnt ministrar, som varit på representationens vägnar, men egentligen på grund af borgareoch bondeståndets ledamöters i konstitutionsutskottet (år 1840) yrkande, åtalade för en mängd öfverträdelser af grundlag, allmän lag och gällande författningar; och vi lemI ne till enhvar, som läst justitieombudsmannens anklagelseakter i dessa mål (1841—42) att bedömma domens rättvisa. Men är det lika säkert, att en sådan riksrätt skulle frikänna en minister, som råkat misshaga adeln och presteståndet, samt vågat råda konungen till att träda på folkets sida emot desse ståndens skadliga anspråk? Om, såsom vid ett dylikt tillfälle sannolikt lätt skulle inträffa, i följd af den skefva åsigt om allena-styrelsens grundlagsenlighet, hvilken man hos oss söker göra gallande, så väl vid thronen som i de offentliga förhandlingarne: om, säga vi, anklagelsen vore åtföljd af en personlig onåd å högsta ort, och om på samma gång en i motsatt anda skedd ministereförändring antydde, att regenten anslutit sig till den anklagade ministerns vedersakare, så befare vi att en sådan minister, med vår riksrätts sammansättning, vore ohjelpligen förlorad, äfven om han hade den påtagligaste rättvisa på sin sida. Detta är åtminstone öfvertygelsen hos de flesta, som tagit kännedom om den grundlags S, hvilken bestämmer Svenska riksrättens organisation; uti hvilken antalet af konungens förtroende-embetsmän är lika stort med antalet af de så kallade oafsättlige, men hvilkas sjelfständighet har många privata betänkligheter att besegra; och der slutligen några af högsta domstolens medlemmar väl skulle kunna med mera sjelfständighet inverka på utslaget, om de icke sjelfve darra för en af riksstånden tillsatt opinionsnämnd, hvilken är af den beskaffenhet, att den under fyratio års tillvaro ännu aldrig visat sig farlig för någon annan, än den domare, som ådragit sig hofoch embets-adelns ovilja. — — 2:. SN —— Det skulle i sanning förundra oss, att finna Sv. Tidningen göra en så lysande beskrifning på vår riksrätts förträffliga organisation och dess ledamöters oväld och opartiskhet, sedan hela nationen öfvertygat sig om motsatsen, derest vi ej i så många afseenden, nu för tiden, finna, huru från vissa håll, med en beundransvärd ihärdighet, man lätsar sig vara okunnig om alla de bevis, som den föregående tiden framtett på en del af våra institutioners otjenlighet och orättvisor, samt söker undanhålla allmänheten och den unga generationen allt hvad i detta afseende den nuvarande erfarit och lärt. Den som med öppen panna kan losorda någon ting för att begagna ett hvardagsuttryck, så rosen rasande, som vår riksrätt, den synes med detsamma afsäga sig alla anspråk på förtroende, att ega kunskaper och — —