Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1853, sida 1

—————————————— langtan till något, som han ej kunde reda för sig hvad det var. Hvad skulle han ock kunna önska, som han ej kunde få uppfyldt? Det enda, som något tydligt framställde sig för honom, var en önskan att få vara ensam. Dock, ett sällskap trisdes han vid, och kunde icke umbära. Det var en gammal bok, med slitna permar. På titelbladet stod: Rudolf von Werdenberg, Roman af August Lafontaine. Han bade en gång fått låna den af trädgårdsmästaren, och den var nu hans förnämsta skatt. Väl fem eller sex gånger hade han läst igenom den, men detta hindrade icke att han hade lust att läsa den ännu en eller par gånger. Han bar den ständigt med sig i fickan, och läsningen deraf blef honom så mycket mera intressant, som den måste ske i smyg. Och man må säga om dessa gamla romaner hvad man vill — att i dem förekommer osannolikheter, att de äro enfaldiga — det vissa är dock, att i mången af dem finnes mera sann romantik, än i mängden af de beprisade arbeten, hvilka förskrifva sig ifrån den skola, hvilken företrädesvis kallar sig den romantiska. Det underbara, sagolika har lättare att bana sig väg, särdeles till det unga sinnet, än de metaphysiska undersökningarne af sociala förhållanden och klyftiga utredningar af principfrågor, och i de punkter, der fantasien möjligen är matt, suppleeras