Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1853, sida 1

—pp5 Svenska Tidningen och den Parlamentariska Styrelsen. (F orts. fr. N:o 45). Vi fortsätta i dag vår granskning af Sv. Tidn:s trosartiklar, rörande det parlamentariska styrelsesättet, en granskning, hvilken vi ansett nödig, för att punkt för punkt gendrifva de förvillande åsigter, hvilka icke blott nu af Sv. Tidn. uttalas, utan ofta låta höra sig ifrån denna sida, för hvilken den nyare tidens åsigter om folkets rätt, att vårda sina egna angelägenheter, äro så ofattliga. Då de uppsatser, hvilkas granskning vi företagit oss, synes sammanfatta allt hvad man i den vägen kan å ena sidan säga, hafva vi å den andra velat följat dem så noga, att ingen punkt blir obesvarad. Hvad nytta Sv. Tidn. egentligen vill draga af följande anförda skilnad emellan det så kallade representativa och parlamentariska statsskicket, är svårt att fatta. Det säges nemligen: I R, dömes rådgifvaren af en riksrätt, bestående, såsom i Sverige, af sakkunniga embetsmän, så oväldiga och så skiljda från partistrider, som i ett representativt samhälle möjligt är. Sakfälles han: så kan han, ej mindre än ärelösa missdådare, tillita regentens nåd, dock icke till sitt rådgifvare-embetes återfående (R. F. 102). I P, dömes han af sina politiska vedersakare, det rådande riksdagspartiet, och har ingen, eller blott inskränktare, nåd att förvänta, ehuru misstag och felsteg måhända äro förlåtligare i utöfningen af hans, än af andra embetsmans befattning. I Norge kan konungen i riksrätts-saker icke benåda från annat straff, än till lifvet (G. L. 20). För vår del måste vi, tills vidare, anse dessa bevis för rådgifvarnes ofördelaktiga eller osäkra ställning i afseende på deras juridiska ansvarighet, såsom ingenting bevisande. Då man åberopar sådana bevis, böra väl exempel kunna finnas, att verkligen lagarne i någon stat, der efter Sv. Tidningens föregifvande det parlamentariska styrelsesättet skulle vara något annat än ett nödigt, af regenten sjelf godkändt, element af den representativa samhällsförsattningen, lemna rådgifvarne att dömmas af des politiska vedersakare: här är ju ej fråga om rådgifvarnes afgång, i följd af representationens missnöje med deras system eller åtgärder, utan om deras dom; och då vete vi intet fall der sådan domsrätt finnes lagligen stadgad. I England, t. ex. som af Sv. Tidningen anföres såsom ett bevis på parlamentarisk maktfullkomlighet, dömas ministrar, icke af underhuset, hvilket Sv. Tidn. anför såsom varande Englands allena-styrande parlament, utan af öfverhuset, och egentligen af dettas lagkunniga medlemmar. Månne ej garantierna för den anklagade ministern, under sådane förhållanden, der äro bättre än under enväldet, då An EASIT TREE —