Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1853, sida 2

värde uppå, att inom ministerkonschen skulle tillvagabtingas en opposition, på det att regenten skulle få höra af olika åsigter föranledda invändningar, och tror, att han då, med större upplysning och oväld kan fatta sina beslut. Utan alt bestrida regenten rättigheter härtill, eller att fatta hvarföre Svenska Tidningen ifrågasätter denna rätt — hvilken oss veterligen i ingen enda statsförfattning honom förvägras — äro vi dock benägne att betvifla den verkliga nyttan af saken. För det första, vet man af erfarenheten, att de regerande personerna just icke äro särdeles benägna, att låta råds-förhandlingarne blifva långa disputations-akter mellan de olika meningarne, och troligen ännu mindre, om dessa härflyta från de så kallade vparti-äsigterna; tacka Gud, att en och annan åt konseljerna egnar så mycken tid, att menings-vexlingar inför honom få, i vigtigare frågor, ega rum. I de flesta fall utkämpas dessa vanligen i konselj-ledamöternas serskilda, förberedande öfverläggningar, hvilkas resultater vanligen få vara de upplysningar, regenten vill taga i betraktande, och diskussionerna ifrågakomma egentligen, då han sjelf dervid finner något anmärkningsvärdt eller påkallande omstandligare prösning, samt vanligast, då någon våsendtlig skiljaktighet yppats inom konseljpersonalen. Ått förutsätta, det en hel konselj skulle vara så okunnig om hvad Sv. Tidningen kallar parti-åsigter, eller så samvetslös, att i fall dessa åsigter verkligen egde hos nationen något deltagande, alla rådgifvarne, skulle dölja deras beskaffenhet för regenten, det är ju att tänka sig en så olyckligt hopsatt ministere, att sjelfva dess sammansättning skulle bevisa regentens fullkomliga oförmåga, att sjelf bedömma såväl de vigtigare statsangelägenheter som personer; och i sådant fall är det väl aldra bäst, att under förutsättning af ministerens moraliska, samt hvarföre ej om möjligt äfven juridiska, ansvarighet inför national-representationen, denna får afhjelpa så godt den förmår, de skedda misstagen, såväl i sak som i val af personer — detta naturligtvis alltid genom den behöriga inflytelse den kan utöfva på regenten och dess regering. Antagande således, att en så sammansatt konselj, som den t. ex. vår svenska regeringsform bjuder: af kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde män, icke kan vara obekant eller likgiltig för en nogran och samvetsfull pröfning af sitt fåderneslands välfärdsangelägenheter, kunna vi omöjligen inse hvartill det skulle tjena om en regent, hvarje konseljdag, låte för sig uppföra disputations-akter: egentligen endast afseende lemnadt tillfälle åt partierna, ett eller flera, att få försvåra de solkmajoritetens anda handlande rädgisvarnes förhandlingar, yppa och hindra deras förberedande arbeten och planer, samt spränga deras förtroende hos regenten. Ett sådant dagligt politiskt gala-spektakel skulle möjligen i en envålds-stat, utan folkombud, utan offentlighet, utan minister-ansvarighet, utan tryckfrihet, vara af någon, ehurn äfven der säkert ringa nytta; och vi tro sannerligen, att der har den dermed mera förenliga gamla hofnarrs-institutionen, med sina gycklande upplysningar och rådslag, ex absurdo gagnat mera, än allt hvad ett stackars så kalladt oppositions-får kunnat uträtta ibland geheime-ulfvarne. Också vete vi sannerligen icke, att under vårt af Svenska Tidningen såsom det synes erkända, lyckliga så kallade representativa statsskick, någon fördel dragits af oppositionelle minister-kandidater. Antingen hafva de genast vid inträdet, med hull och hår, anslutit sig till de gamle, eller hafva dessa vikit undan och ersatts af entänkande. Ja, sjelfva försöket att fylla denna, nu af Svenska Tidningen funna brist i vårt statsråds sammansättning, har en gång varit gjordt, och Carl Johan insatte en man, som tycktes just ämnad att vid statsmachinen hålla betraktelserna åå ena sidan och å andra sidan, i jemn gång; men experimentet blef ej ställa med oråna ialnsioar och hlammar och allt