terna i hr v. Hartmansdorsrs representationsförslas, af år 1851, hade adeln, under de 15 åren 1834—1848, sålt landtegendom, i medeltal, för 909,000 rdr bko årligen, mera än den köpt. Den gäld, som adeln, under samma 15 år, i sin landtegendom intecknat, hade i medeltal öfverstigit den dödade gälden, med 1,890,000 rdr om äret. — Under den tid, som sedermera förflutit, synes gälden ytterligare öhats, ty justitie-statsministerns berättelse, om inteckningar och lagfart på landet för år 1851, upplyser, att adeln detta ar salt egendom å landet till ofrälse standspersoner och allmoge för 2,061,000 rdr, utöfver hvad adeln från dem inköpt. De inteckningar, adeln i sin landtegendom låtit taga, hade, med 1,986,000 rår, öfverstigit dem, adeln låtit döda. Om den rika adeln icke kan bibehälla sin egendom, huru skall den mindre förmögna kunna göra det? Om adelns välstånd, i det hela, så betydligt årligen aftager, under det att öfriga samhällsklasser förkofra sig, huru skall den då kunna uppfostra sina barn till de kunskaper och den duglighet, som erfordras för rikets tjenst, i hvilken adeln ännu nästan uteslutande önskar se dem inträda, eller ock för att i dess lagstiftning värdigt bibehålla det rum, grundlagarne ännu anvisa den? Hvilka skäl har adeln att yrka bibehållaudet af sin sjelfskrifna representationsrätt, om den oupphörligt försvagar det betydliga skäl för en sådan rätt, som ligger i egandet af en ansenlig del af rikets jord? Hvad blir en adel utan det politiska oberoende, som egendom skänker? Vi underskatta icke värdet af stora namn, men namn mäste i våra dagar uppbåras. Egenskaper äro deras ena, ideela stöd; egendom deras andra, materiela. Hänvisar icke denna egendoms-förskingring — vi tala här i allmänhet, utan syftning å någon viss — på djupa misstag i de högre klassernas uppfattning afsina samhiällspligter 2 I anledning af denna Svenska Tidningens uppsats har A.B. erinrat, att som presidenten Åkerman är adlad, har icke Mälsåkers egendom gått utur adelns händer och Sv. Tidn:s reslexioner vore sålunda origtiga, så framt man ej ville skilja mellan ny och gammal adel. Sv. Tidn. har fallit undan för denna invänning, men försvarar sig dermed, att som presidenten Å. är barnlös, skulle hans förmögenhet efter hans död komma i ofrälse händer. För vår del äro vi dock ej rädda för att göra denna skillnad emellan ny och gammal adel, som A.B. tyckes anse orimlig. Det egentligen anmärkningsvärda förhållandet med ifrågavarande försäljning är nemligen, att det gamla adelsgodset genom köp gått ur den gamla familjens ägo, och i den borgerliga förmögenhetens, dels derföre, att blott presidenten Akerman sjelf, men icke någon af hans familj, då han ej äger någon son, är adelsman; dels derför att hr Å:s förmögenhet härleder sig ifrån hans hustru, som är af borgerlig härkomst. Det är således i alla afseenden den borgerliga förmögenheten, som här tillegnat sig det gamla adelsgodset, och det är detta förhållande, hvarpå Sv. Tidn:s reflexioner ha afseende.