Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1853, sida 1

Jacob kände hans hjerta för väl, för att afslå en ynnest åt hvilken gubbens själ gladde sig. Han hade den sjelfbeherrskningen att afhålla sig från några ovanligt starka tacksamhetsuttryck, men antog den vänligt som en afgjord sak. — ÄÅlskade Grace, sade han till henne, sista aftonen innan han lemnade hemmet; jag är förändrad, vi äro det båda, sedan vi först lärde känna hvarandra, och nu far jag bort på lång tid, men jag är säker på —. Han stadnade för att reda sina tankar. — Åa du kan vara säker på allt hvad du önskar säga och icke kan, sade Grace. — Tack du! sade Jacob, och tillade sedan tanksullt: Gud hjelpe mig, nog tror jag, jag har kraft att bli hvad jag önskar och vill, med hvad helst jag har eller är, skall det gifvas Gud och mina medmenniskor, och då, Grace, då skall din broder i himmelen glädja Sig öfver mig. — Det tror jag han nu gör, svarade Grace. Gud välsigne dig Jacob! Jag vet inte hvad som blifvit af oss, om du icke varit. — Ja du skall lefva för att likna honom och för att göra kanske ännu mera godt — tillade hon med strålande blickar, och fortfor att tala till dess Jacob tänkte att hon verkligen måste hafva rätt.