Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1853, sida 1

upphettade lusten söker, till följe af sin expansionskrast, en utvag att slippa ut, den han också genast sinner i en serie af ventiler, som äro anordnade på ett för ändamålet tjenligt sätt. Alla cylindrarne äro försedde med pistoner, som sluta lufttätt till, men hvilka äro på det sätt förbundne med hvarandra, att pistonerna i hvarje par af cylindrarne verka gemensamt. Tomrummet, som uppkommer vid luftens utrusande från den undre cylindern, verkar, att pistonen i densamma sjunker ned, och drager med sig pistonen i den öfre cylindern, och dermed är maskinen satt i gång. Flere ventiler, hvar och en tvenne fot i diameter, äro placerade i öfre bottnen af hvarje matarecylinder, och dessa ventiler öppna sig ögonblickligen, då pistonerna gå ned. En ström af kall luft rusar in, och följer med den nedgående pistonen i den öfre cylindern, tills den, genom en ventil, ingår i regeneratorn, — ett instrument, hvaraf maskinens operation hufvudsakligen beror. Då luften inströmmar i dess inre, förvandlas den från kall till varm, genom verkan af en helt enkel naturlag. Regeneratorns konstruktion är på en gång enkel och snillrik. Uppfinningen af denna märkvärdiga del af maskinen tillhör ensamt kapten Ericssons snille. Han fann, genom en serie af noggranna experimenter öfver värmets natur, att metallernas frändskap till detsamma visade sig under högst egna förhållanden. Han uppdagade nemligen, att metalliska ytor, så väl vid uppsupandet, som utstrålandet af värmet, verkade med nästan ögonblicklig hastighet, och att luftens expansionskraft, då den, medelst värmet, uppbringades till dubbelt tryck, fullkomligt uppvägde ångkraften. Nu blef frågan, att praktiskt applicera dessa upptäckter. Kapten Ericsson fann, att hans experimenter gåfvo anledning till det hopp, att möjligen kunna åstadkomma en vigtig förbättring i konstruktionen af skeppsoch lokomotiv-maskiner, och föresatte sig att erhålla visshet om sanningen eller salskheten i den id, som en lycklig inspiration väckt i hans hufvud, — och så framstod kalorik-fartyget. Men vi hafva nu att betrakta regeneratorn och dess verkan på luftströmmarne. Denna apparat är ingenting annat, än några lager fina nät af jerntråd, som äro ställde, det ena bredvid det andra, till en tjocklek af 12—20 tum. Då luften genomgår de otaliga, små öppningarne, som bildas af maskorna i näten, och stryker förbi denna massa af metalliska ytor, så uppsuper den en stor värmegrad, hvilken tillvexer i intensitet, ju närmare luftströmmen kommer den under varande elden. Maximum af värmet, som luften absorberar, under denna sin passage genom regeneratorn, uppgår till 450. Härtill komma 30e, som den erhåller från elden under den verkande cylindern, — tillsammans 480. Vid detta gradtal har luften vunnit ungefär dubbel expansionskraft, och med denna kraft drifver den pistonerna upp och ned, kringvrider dymedelst vattenhjulaxeln, — och fartyget flyger fram öfver vågorna. (Beträffande den vidare beskrifning, som nu följer, af regeneratorns konstruktion och sättet för dess inverkan på den genomströmmande