Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1853, sida 1

en svag hviskning hördes: Frid vare med eder! — och han var i himlen. Vi behöfva icke dröja vid hvad som följde. Det frö, som utsås af den rättfärdige, blommar ofta öfver hans graf, och så var det med denne redlige man. De sridsord han talade till sina vänner, då han var ibland dem, återkommo i deras minne sedan han var död och borta, och ehuru han lades i grafven med många tårar, flöto de likväl ifrån ödmjuka och undergisna hjertan. — Gud välsigne honom ! sade Onkel Tim då han och Jacob stodo qvar, sist af alla vid grasven. Jag tror Vår Herre verkligen visste hvad som bäst var, i det hela. Vår vän Jacob, tycktes nu blifva familjens stöd och den bedröfvade gamle mannen borjade omedvetet öfverflytta på honom en del af den kärlek, för hvilken det blifvit ett tomrum i hans hjerta. — Jacob, sade han en dag till honom; jag förmodar du vet, att du är ungefär som en son för mig nu. — Jag hoppas det, sade Jacob vänligt. — Nå, nå, du far till universitetet nästa vecka, och ingen af er lärde har något att komma å väg med. Jag har samlat nog för att hjelpa dig åstad, det vill säga, om du är stadig och ordentlig.