Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1853, sida 1

RR : I sammanhang härmed meddelar samma tidning (Östg. Corresp.) en insänd uppsats rörande den rygtbara polischefen Liljensparre, hvilken tjenar till att berigtiga hr Bergmans framställning af denna personlighet. Sednast har Vinterbladet fällt ett grundligt och motiveradt omdöme om hr Bergmans Minnen, ett omdöme, hvilket ehuru skarpt synes oss träffande. Det lyder så här: Det må så gerna sägas först, som sist: vi tro, att allmänheten hade varit hr C. W. Bergman mera förbunden, om han blott hade utgifvit de handlingar, som hr öfverste Bergman v. Schinkel samlat, och hvaraf flera äro vigtiga, nästan alla interessanta. Men man kan väl förstå, hvad som lockade till den plan, hvilken antogs. Då, för ungefär ett decennium sedan, de s. k. Gustavianska Papperen, som varit förvarade i Upsalaskulle utgifvas och detta blef uppdraget åt Geijer, fann han sig icke kunna åstadkomma något interessant, knappast läsbart, genom att blott utgifva det brokiga kramet, som var sammanföst af ett och annat någorlunda märkligt, men tusentals obetydligheter, ja futtigheter. Han vidtog då den utvägen att sammanvdfva det till ett helt; och detta lyckades honom. Men alla äro vi tyvärr icke Geijrar här i verlden; och hvad som tog sig väl ut för honom, kan gå rätt dåligt ihop för en annan. Imedlertid har hr Bergman försökt; men vi våga icke säga, att försöket synnerligen lyckats. Han har i ett afseende afvikit från Geijers efterdöme: när denne blott sammanförde de papper, han för tillfället hade framför sig, och icke ur andra, förut kända källor inblandade något, åtminstone icke mera, än som var nödigt för att förstå de nya och deras sammanhang, har hr Bergman, i synnerhet i första delen, begagnat förut tillgängliga urkunder, ja längesedan tryckta historier, fullt ut lika mycket som det nya, han hade att framlägga, ja mera; och det vill se ut, som hade han begagnat detta nya egentligen för att få anledning att uppträda som författare till en Sveriges historia från frihetstidens slut. Utan tvifvel kan detta vara ett losvärdt företag; och allmänheten skulle tacka honom, i fall det vore lyckadt. Men det är ledsamt, att det verkligen icke så är. Minnena — och denna blygsammare, ehuru inom den historiska litteraturen okända och sväfvande titel har troligen tillkommit, såsom ett slags erkännande af ofvan sagda ledsamma faktum och ett försök att afväpna kritiken — dessa Minnen, säga vi, förråda en vid historiskt författarskap ovan hand och, hvad värre är, inga indicier, att hon gerna kan komma att frambringa nagot bättre. Stilen är hyarken den lugna, jemna, som egnar historien, eller den anspråkslöst lätta, canserande hos Memoiren; han försöker att vara sententiös, men lyckas icke deruti, utan blir i stället ojemn och hackad. Omdömen vågas, som icke hälla streck; och utrop, som skola göra intryck, äro i synnerhet misslyckade. Stilen, med ett ord, är icke god, och raisonnementerne och slutsatserne, som allt för ofta försökas, uthärda ingen allvarsammare pröfning. — En stor brist är, att förf. icke gifvit en förteckning och kritisk beskrifning öfver de nya samlingar, han begagnat. Sådant hade varit nödvändigt för mängden af läsare, som icke utantill minnas, hvad de förut läsit eller icke, och som således icke kunna urskilja det nya, som de fått af hr B., från hvad de veta ur äldre handlingar. För kommande häfdetecknare, som vilja vara kritiska, blir hr B:s arbete nästan helt och hållet obrukbart. Detta är ett härdt omdöme, vi veta det; men det står naturligtvis för vär räkning; och andre kunna möjligen döma annorlunda. — Andra kunna dömma annorlunda; deri har Vinterbladet rätt, och det har äfven visat sig att de verkligen göra det, då arbetet i allmänhet blifvit gerna läst, hvilket dock kan förklaras af de många pikanta enskiltheter ifrån Gustaf III:s tider, med hvilka man här får göra eller förnya bekantskapen. Hvad skall man eljest säga om en historisk författare, som börjar sitt arbete med följande ALE yuusskz———