Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1853, sida 1

icke som det visar sig, genom det srånstötande uti yttre svaghet och osullkomlighet, och hvilken kanske känner djupare för de hårdsinnade och vrångvisa än för dem, hvilkas mildare känslor vinna deras medmenniskors deltagande. Det fanns i Onkel Tims hjerta, oaktadt alla hans besynnerligheter, ett djup af upprigtig religiositet, men det finnes få karakterer, hos hvilka religionen verkar något mer än strid mot naturliga fel och mildrandet af det som eljest vore långt värre. I denna pröfningens stund, reste sig all den medfödda envishet och halsstarrighet, som fanns uti den gamle mannens karakter, och nu då han kände nödvändigheten af att vara undergifven, tycktes det honom omöjligt att ödmjuka sig, och stridande fåfängt att qväfva det naturliga knot, som han förebrådde sig äga, stötte han ifrån sig allt yttre deltagande. Uti hans själ stormade det och stormen ville icke låta lugna sig. Det var en lugn eftermiddag, följande sabbath, då han blef i hast efterskickad till sin sons rum. Uan inträdde och såg att timmen var slagen. Hela familjen var samlad. Grace och Jacob stodo bredvid hvarandra, lutade öfver den döende, och hans mor satt långt bort med sitt ansigte doldt i förklädet, på det hon icke skulle se sin sons död. Den gamle pre