Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1853, sida 1

sten var der och bibeln låg uppslagen framsoi honom. Fadren gick till sängen, han stadnade och såg det ansigte, som nu klarnade af li och odödlighet. Sonen upplyfte sina ögon såg på fadren, log och sträckte ut sin hand: — Jag är glad att ni kom far, sade han — O, Georg! Af barmhertighet, le icke så! Jag vet hvad som väntar; jag har försök! och försökt, men jag kan icke, kan icke stå ut med detta. Hela hans kropp darrade och han snyftade hörbart. I rummet var tyst som döden; der fanns ingen i stånd att trösta honom. Slutligen upprepade sonen i en mild men afbruten röst dessa ord af menniskornas bästa vän: Edert hjerta vare icke bedröfvadt! 1 min Faders hus äro många boningar. — Ja men jag kan ej hjelpa att jag är uppskakad och dyster. Vår Herres vilja må ste ske, men den skall dåda mig. ee — Q far, tala icke så, det skär mig i hjertat, sade sonen mycket upprörd. Jag skall å. terse dig i himlen, och du skall se mig och då skall ditt hjerta glädja sig och ingen skal taga din glädje ifrån dig. (Forts.) pe