Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1853, sida 1

—— ÄXvra— Sedan interims-regeringen i allmanhet sunnit att Gud nådeligen bevarat vårt land för yttre krig och inre borgerliga oroligheter, så kan den dock ej dölja sina bekymmer deröfver, att bekymrande öfverträdelser skett af lag och ordning, och särskildt att vinningslystnad och våld icke så sällan stört vägfriden för de bud, som i riket kringföra Wåre och Wåre embetsmäns besallningar och enskildes vigtiga ärender. Måtten J — utropar interims-regeringen, — måtten J, älskade undersåter besinna, att en sådan våldsamhet och orättsärdighet ådrager landet den Allsmäktiges vrede!i — — Det är, såsom man sinner, poströfverierna, hvarom är fråga, och det är dessa, som skola ådraga landet den Allsmäktiges vrede. — Då poströfverierna utan tvifvel hafva sin hufvudsakliga grund i det bristfälliga sättet för posternas transportering och i den bristfälligaanordning, som gör det nödigt att sända stora penningesummor fram och åter på landsvägarne, med ett ord i bristande kraft och förmåga hos styrelsen, att ordna postförningen så att röfverierna icke blefve så ofantligt lätta som de nu äro, så synes det vara hårdt, ja till och med en smula orättvist, om den Allsmäktige skulle öfver landet utgjuta sin vrede för sådana ogerningar, till hvilka naturligtvis, äfven om landet vore än så gudfruktigt, alltid enstaka individer skola vara beredde, derest de kunna med lätthet och hopp om framgång utföra dem. För oss enfaldigt folk synes det således, som hade det varit mera skäl om regeringen vändt sig med en allvarlig uppmaning till postverkets styrelse, att gå i författning om nödiga åtgärder till de öfverklagade brottens förebyggande, än att hota landet med den Allsmäktiges vrede för saker, som landet rår bra litet för. Litet längre fram vidrör det märkliga plakatet våra kyrkliga förhållanden och yttrar sig i detta fall sålunda: Hvad som mest förtjenar fromma christnes tack och lof, är att den gudomliga sanningen och visheten öfverallt i Wåra bygder varit tillgängliga. Guds ord har både enskilt kunnat betraktas och offentligen iförsamlingarne fått höras. De gamla goda, till en del af Gud sjelf insatta, anstalterne för uppråtthållande och befrämjande af christligt samhälle ocb christlig ordning hafva kunnat tillitas. Det har väckt och väcker vårt lisliga bekymmer, att i en eller annan landsort ej blott sådana ordatråtor om den gudomliga sanningen hafva uppstått, som en Herrans Apostel kallar onyttiga, och derföre vill hafva undflydda, utan ock söndringar blifvit sörsökta och försökas från en församling, i hvilken Guds ord icke i något hänseende kan sägas vara bundet, och inom hvilken otaliga insigtsfulla och allvarliga christne under flera århundraden funnit den bästa andliga näring och kraft. Så mycket Wi än äro öfvertygade, att söndringarne, åtminstone till en del, äro att härleda från välmening och missledd fromhet, så böre Wi dock mot dem uttala ett varningens ord. Wi böre erinra Eder, trogne och christlige undersåter! om en Apostolisk förmaning, att den christne skall taga vara på det goda han undfått, på det hans krona, hans skatt, hans bästa del ej må från honom varda tagen. Wi böra erinra Eder derom, att cn vilseförd gudsfruktan kan föranleda sådana ochristliga och omenskliga våldsgerningar, som nyligen i Edert granskap blifvit begångna. Är genom ett egenkärt och oböjligt sinnes tillskyndelser det första afsteget från den gudomliga ordningen gjordt, så kunna många sådana steg komma att göras, hvilka slutligen föra till en afgrund af nöd och elände. Dessa ord häntyda, såsom man lätt finner, på de separatistiska rörelser, som här och der —— — rr ——————A