visat sig i landet. Man kan om dem hafva mycket att säga; här vilja vi blott kortligen anmärka, att visserligen de gamla, goda, till en del af Gud sjelf insatia (det skulle vara eget att höra regeringen bestämma hvad den anser Gud hafva insatt: och icke insatt i detta fall) anstalterna etc. hafva kunnat tillitas-, men om nu möjligen några af dessa anstalter blifvit så illa förvaltade, att den Gudomliga sanningen och visheten icke blifvit ifrån dem meddelad, ntan fastmer Guds ord blifvit användt till falsk låra och förargelse, af ovärdiga predikare, månne man då kan undra på om (binsigtssulla och allvarliga kristne deraf icke längre kunna finna någon andlig näring och kraft, utan helldre samla sig för att hålla sin Gudstjenst på egen hand? Detta må nu vår statskyrkliga regering kalla ett egenkärt och oböjligt sinnes afsteg från den Gudomliga ordningen, men det torde kunna ifrågasättas om det verkligen är någon gudomlig ordning, om icke det sastmer är en mensklig inrättning, och dertill en ganska bristsallig mensklig inrättning, denna statskyrkliga institution, som kallas gudomlig, oaktadt den ej befinnes grundad i, utan snarare tvertom är stridande emot det ord, på hvilket den verkliga kristna kyrkan stöder sig. Vi finna det föga välbetänkt, att gilva vår Herre skulden för alla bristfälliga menskliga institutioner, och ännu mera olämpligt synes det vara, att göra dem direkte till Hans verk. Denna ovana borde de missbruk, som af katholicismen i detta fall blifvit bedrifna, hafva bragt så pass mycket i misskredit, att en protestantisk regering kunnat hafva lärt att akta sig derför. Katholicismen gjorde påfvedömet, munkväsendet, ja sjelfva inqvisitionen till gudomliga ordningar, hvilkas öfverträdande också belades med Guds vrede. — Vi bedja om ursäkt, att vi ej tro att den Svenska konseljens ledamöter, icke ens sjelfva Ecklesiastik-ministern, erhållit del af Guds rådslag, ännu mindre fullmakt att afgöra hvad som är Hans ordning eller att hota med Hans vrede, hvarföre vi ock äro nog djerfva att anse sådana papistiska utlåtanden vara temligen förmätna. Regeringen kunde gerna hålla sig till den borgerliga ordningens kraf, hvilka utgöra en tillräcklig grund för dess påbud och ett tillräckligt fält för dess verksamhet. Den antydning, som göres i afseende å de i Kautokeino föröfvade gräsligheter, såsom den afgrund af nöd och elände, till hvilken det första afsteget från den gudomliga ordningen leder, hade man gerna kunna spara, till dess det blifvit verkligen bevisadt, att dessa gräsligheter blifvit begångna af religiös fanatism. För vår del tvifla vi ännu derpå, och anse dem, till dess förhållandet blir närmare utredt, vara begångna af några utaf de rofoch mordlystna hopar, som genomströfva Norge, under namn af Fanter, Skojare, Tatare, m. m., -hvika den norska styrelsen under många år förgäfves sökt utrota, och om hvilka E. Sundts berättelse lemnar högst märkliga upplysningar. Alla teeken visa, att några af dessa vilda hopar, under en hycklad religionsfanatism, föröfvat de ohyggliga dåden. Det är under sådana förhållanden, innan saken är fullt utredd och bevisad, mindre välbetänkt, särdeles af en regering, att ställa dessa händelser i samband med de separatistiska rörelserna inom kyrkan. Då dessa böndagsplakater, hvilkas lämplighet vi för öfrigt lemna derhän, kunde erbjuda tillfålle åt Styrelsen, att en gång om året, till rikets innebyggare i alla landsändar, tala några verkligt hjertliga, sanna, hugnerika ord, så kunna vi ej annat än beklaga att dessa tillfällen skola så illa begagnas, som det, åtminstone i vår tanke, i de flesta fall nu sker. — Då man så mycket slösar med gudliga uttryck och icke ens håller sig strängt till mensklig sanning (se ofvan, i afseende å det stadgade ansvaret!), så utsätter man sig lätt för att alla de vackra talesätten betraktas endast såsom — skrymteri.