Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1853, sida 1

föreställning som tillhör vår tro. Felet ligger bestämdt hos Örsted, som i sin Aanden i Naturen gjort en cirkelgång i bevisen, så att de egentligen (så beundrad boken än blifvit) icke bevisa något. Rätt är att en naturlag icke kan rubbas — såvida nemligen vi känna hela den lagen, — men vi känna oj mera än några få paragrafer och dessa har Örsted uppställt som en fullständig lagstiftning, derför att han ej visste mera. Vi känna föga eller intet, hvilken makt det andliga har — huru våra gällande naturlagar äro beroende af en evig grundlag, som ligger innanför, af oss osedd, som kärnan i sitt skal. Det är, med ett ord, en vetenskaplig irring att om naturen säga som en sparf skulle säga om en stenfrukt: denna har ej någon kärna, utan är en sten, som ingen lefvande varelse kan ätad. — Emellertid tankte säkert alldrig den hederlige Örsted på hvarken användningen af satsen eller att en stackars menniska skulle bli landsförvist derför. Kunde man skaffa den stackars Pettersson hjelp vore det väl. Att dö i svällt och elände är alltför strängt för ett brott af denna beskaffenhet, som visserligen icke rubbar en enda gnista af den smula sann tro, som finnes i landena. Menniskans eviga väl kan väl ej ändå bero af några historiska data, blott hon känner och omfattar låran och lefver derefter. Christna religionens kärna ligger efter all anledning icke uti om man vet hvar Christi graf var belägen, eller något annat, som hör till det historiska eller geografiska området. Fordom har man brännt folk, som tvärt emot biblen trodde att jorden gick och solen stod stilla — nu gör man det ej mera; men man låter stadsfiskalen i Stockholm uppstå, för att å embetets vägnar beifra Christi kroppsliga uppstigande till himlen. När skall en tid komma, då man vill tillåta Guds anda att sjelf verka på folken? då man eger nog djup vördnad för Hans allmakt, nog tillit till Hans eviga kärlek att inse, det Hans rike icke behöfver predikas och försvaras af stadsfiskaler eller länsmän, och att just detta: att det sker för att skydda de ensaldiga!, är ett bevis på att man högst illa sköter sitt kall. Christendomen läres öfverallt — hvarför äro de enfaldiga så ensaldiga, de vacklande så osäkra, att de missledas af hvilken dumhet som helst? Huru mycket är en sådan tro värd, hur pass djupt har den slagit rot — då en fiskal med lagens hammare måste stå bredvid för att slå ner den, som råkar snudda emot den lösliga planteringen? Vi se som bilaga till detta sätt att försvara Guds sak — att beskydda de enfaldige — desse företaga korståg såsom det i Kautokeino ). Hvarifrån hafva dessa fantaster fått sina blodiga galenskaper om ej just ur trostvångets grumliga källor. Vore ej nu en viss form privilegierad, finge anden sjelf forska, och det blefve en lefvande kunskap i menniskornas hjertan, i stället för en bokstaf i borgerliga lagen, skulle vi hvarken behöfva landsförvisa eller straffa. ) Det är alldeles icke bevisadt, icke ens troligt, att plodsutgjutelserna i Kautokeino voro vållade af religiös sanatism. Om ej allt bedrager, voro de utförda af ett hand utaf sädane vilda landstrykare, som Sundt teckI nat i sin beskrifning på Fanterne. Red. anm. AAA22zteee ERE EEE O RRÖE—RRRR—