Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1853, sida 1

8—-— — Z — AÄ A F I äp är att de skulle ha ägt någon säkerhet uti att skilja emellan de särskilta vokalljudens olika uttal i olika ord, samt uti accentueringen, hvilket dock ej var fallet. Huruvida eleverna kunna något tala språket kunde ej utrönas, emedan de frågor de i detta fall besvarade bestodo blott, antingen i att nämna till hvilka språkdelar ett ord hörde, eller att upprepa ur boken en för deras ögon liggande ordställning. Enligt hvad vi utom skolan hört från tillförlitligt håll uppgifvas, öfvas också intet talande af Engelska språket på Institutet, utan undervisningen går derpå ut, att under hvarje lektion genomgås en sida i en antagen läsebok, explicationsvis, och icke ens af denna knapphändiga undervisning hemtas all den frukt, som kunde hemtas, alldenstund disciplinen lärer vara så svag, att de engelska lektionerna betraktas af eleverna mera såsom muntra fristunder, än såsom arbetstimmar. Om så är, undra vi ej på att examen ej företedde bättre resultater. — Af de engelska skrifprofven kunde ingen erfarenhet om lärjungarnes skicklighet vinnas, då de tydligen voro renskrifna efter korrigerade koncepter. xamen i Engelskan med elementarklassen bestod uteslutande i uppläsning af en period ur en engelsk bok. Hvad som gällde om kontorsklassen, rörande prononciationen, gällde naturligtvis i ännu högre grad här, men här kunde vi ej jemföra de prof, som företeddes, med de billiga anspråk, som kunde göras, emedan lärjungarne vistats så olika lång tid i skolan, och man naturligtvis ej kan begära lika mycket af den som varit ett halft år i skolan, som af den som gått der 11 år. — Afven här lärer dock, efter hvad vi hört öfverklagas, råda stor brist på disciplin. Examen i Fransyska språket med kontorsklassen begynnte dermed, att lärjungarne uppmanades att återgifva på fransyska några mycket lätta svenska ordställningar, t. ex.: jag tycker om vin; jag dricker vin, ete. De svar de härpå gåfvo voro högst otillfredsställande, hvilket hvar man inser, då han erfarer att de ofvannämnda orden öfversattes olika med: jaime du vin, jaime de vin, Jaime au vin, samt: je bois le vin, au vin, de vin och ändteligen du vin. Dertill inskränkte sig skickligheten i språkets talande, hvilket i sanning var bra litet. På begäran examinerades lärjungarne i explikation. Dertill uppslogs ett förut låst stycke ur en vid läroverket begagnad läsebok. Prononciationen var dräglig, ehuru långt ifrån genuin. Explikationen af de lätta perioderna var deremot knapphändig, och då en lärjunge öfversatte orden: on venait de le dålier, när det var fråga om Sokrates, med: man hade nyss gifvit honom nattvarden, så röjde detta en oförlåtlig okunnighet icke blott i språket, utan ock i de första grunderna af historien. Vi bedömde detta misstag i början blott såsom en ögonblicklig distraktion eller tanklöshet, oaktadt det upprepades tvenne gånger, men sedermera har man upplyst oss, att språkläraren för lärjungarne brukat öfversätta fransyska ordet delier, med det svenska aflösa, och deraf härledde sig tanken på nattvarden. — Några skrisprof i FranI syskan företeddes ej.