Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1852, sida 1

AA33 1 eitt itisttttit och det är knappt troligt, att ett lån skulle med lätthet kunna negocieras, åtminstone på de öppna marknaderna i Europa. Ehuru intrasslade finanser å ena sidan kunna lägga hinder i vägen för ett krig, torde de å andra sidan förleda kejsaren till ett djerft och förtvifladt steg för att komma ur knipan. Ett krig i ett fiendtligt land kan föra sig sjelft; och en segerrik arm i utlandet skulle, torde man hoppas, kosta mindre än en oanvänd, men fullt utrustad arme hemma, utan att taga i beräkning de gärder och brandskatter man kunde indrifva. Detta torde icke vara en särdeles klok och sund politik; men det är en känd sak, att personer, som befinna sig i penningeförlägenhet, icka sky de vildaste vågstycken; och någonting måste göras för att bringa inkomster och utgifter i jemnvigt. Men den verkliga svårigheten ligger hos armen. Den hårda nödvändigheten och hans regerings nyhet torde tvinga kejsaren att göra hvad han mest skulle önska attslippa, om han vore lemnad åt sig sjelf och hans välde rigtigt stadgadt. Ehuru det icke är sant, att han ensamt förlitar sig på armn; ehuru han i hög grad besitter nationens tillgifvenhet; så är det dock ovedersägligt, att det är armn, som han i första rummet har att tacka för sin upphöjelse och att han måste göra armen till nöjes, om han vill bibehålla sitt välde. Armen uppgår till nära 400,000 man af alla vapen, deraf 80,000 man användas i Algirien och 20,000 man i Kyrkostaten. Återstoden begagnas antingen som polis, eller begagnas alls icke. Medlemmarne af hvarje yrke önska sysselsättning; ingen tycker om att förnöta sitt lif i lättja; dertill kommer, att militären fikar efter byte, befordran och äfventyr. Endast ett ganska inskränkt antal kan tillfredsställas och hållas vid godt lynne medelst dekorationer och pekuniära fördelar; de andra blifva endast mera oroliga, afundsjuka och äregirige. Med undantag af några få äldre och klokare generaler, önskar armån i sin helhet krig. Det kan icke vara annorlunda; det är naturligt; det är uppenbart. En del af armn är redan missnöjd, och kan endast bringas till och hållas i lydnad genom de frestande utsigter, som ett krig erbjuder. Om kejsaren förminskade armn till det antal, som kunde erhålla full sysselsättning i Algirien, Kyrkostaten och hemma, torde han bibehålla sitt välde öfver den utan krig, men han skulle göra de afskedade krigarne till sina oförsonliga fiender; och han hvarken vågar eller förmår trotsa 100,000 inöfvade, organiserade och väl anförda män. Om han bibehåller armån vid dess nuvarande storlek, eller blott obetydligt minskar densamma, måste han, för att tillfredsställa den och för att återvinna och befästa sitt inflytande öfver densamma, använda den. Han måste börja ett krig, hvilka faror det än månde medföra inomoch utomlands. Sålunda stäld, som han måste vara, emellan alternativet att stöta folket genom krig, eller stöta armn genom fred, måste han välja det förra; ty armen kan försvara honom emot folket, men folket kan aldrig försvara honom emot armån. Folket skulle förhålla sig passift, armn aktift. Armån är i nuvarande stund orolig och