nissnöjd. De algiriska regimenterna luta med sin tillgifvenhet åt orleanska familjen; många u regimenterna i Frankrike äro starkt smittade af republikanska eller socialistiska ider; ett krig, isynnerhet ett plötsligt, bländande och lyckligt krig, skulle med ens försona dem; alla med det kejserliga väldet. Louis Bonaparte vet allt detta. Han skall icke tycka om att forceras eller pådrifvas; och krig torde sannolikt blifva hans sista kort, men det är ett, som han förr eller senare måste spela ut. Hans enda säkerhet, och äfven vår, skulle vara om han afskedade 70,000 man af de mest missnöjde trupperne och instålde konskriptionen de tvenne nästa åren. Men Louis Bonaparte kan icke endast af en politisk nödvändighet drifvas till ett krig, hvilket, i fall det fördes lyckligt, skulle befästa hans thron, och äfven om det icke genast kröntes med framgång, eller om denna ej blefve så lysande, skulle fördröja krisens inträffande; han kan drifvas dertill, om hans lyckas sol förmörkas, och undergång och förderf hota honom hemma. Om han ser sin makt halka sig ur händerna, så är han just den man, som skulle göra ett förtvifladt försök att återvinna den genom ett plötsligt anfall på England. Om ett sådant försök till en tid kröntes med framgång, eller äfven om det var lysande i sitt selslående, så skulle det ånyo befästa hans makt: i vidrigt fall skulle det, såsom han väl vet, blända de lättretliga och emot England afundsjuka Fransmännen och åt hans fall gifva en slags dyster och storartad glans. I alla händelser skulle han, om en landstigning verkstäldes och betydlig skada tillfogades England (hvilket svårligen kunde slå felt), hafva tillfredsställt en passion i sin sjuka själ och hafva vunnit ett prålande, ehuru slåekadt och vanhedrande, eget blad i hälderna. Läåtom oss nu i korthet rekapitulera hvad vi sagt. Alla Louis Bonapartes ögonskenliga och väl förstådda interessen bjuda honom att upprätthålla freden och rikta hela sin verksamhet på utvecklingen af Frankrikes handel och inhemska industri och dess hjelpkällor i allmänhet; och han sjelf känner detta fullkomligt. Men han tror att, förr eller senare, hans bestämmelse är krig; han är likaledes medvetande af att nödvändigheten i hans ställning må icke lemna honom något val i saken; och slutligen torde förtviflan drifva honom till hvad klokheten bestämdt måste förbjuda. D 83