Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1852, sida 1

En annan egenhet i hans skaplynne är att han aldrig öfvergifver en en gång fattad tanke eller plan. Om han möter svårigheter och motstånd, så låtsar han om ingenting och afvaktar ett lägligare tillfälle. Kall, ihärdig och outsorsklig väntar ban till detta infinner sig och fullföljer då åter sin plan. Historien har att uppvisa få exempel på en så fast, ståndaktig och obeveklig vilja. Om vi nu till denna teckning tillägga att, så förbehållsam och tystlåten han än är, besitter han likväl den konsten att kunna förvärfva sig sin förtrognare omgifnings varma tillgifvenhet; att han, liksom de sleste satalister, alls icke gör sig något samvete af hvad verktyg och medel han begagnar; och att han hyser moget öfverlagda, vidt omfattande, djupa och storartade planer i den utländska politiken; — så har man sagt nästan allt hvad som med säkerhet och anspråk på tillförlitlighet kan sägas om denne märkvärdige man. Men hvad som sagts är tillräckligt för att visa det Frankrike gifvit sig en beherrskare, som alla Europas statsmän måste noga studera och oaflåtligt följa med sin uppmärksamhet. Lugn, djerf, orubblig i sina beslut, listig, och i yttersta grad sluten — en förvånande sammansättning af den skarpsinnige beräknaren och. den envise svärmaren — med en stor flotta, en ojemnförlig arm6 och en krypande, allt bifallande nation — hvad kan icke han försöka utföra! För att riktigt kunna bedöma hurudan Louis Bonapartes framtida bana sannolikligen skall blifva, må man icke förbise, att han är en slafvisk esterhärmare af sin farbror. Han har grundligt studerat icke blott den förste Napoleons historia, utan äfven hans tankar i alla politiska och administrativa ämnen. Man tror, och deri har han rätt, att Napoleon förstod bättre än någon Fransman på sin tid hvad för en slags regering Frankrike behöfde; att hans skarpsinnihet och justesse desprit i nästan alla regeringsärenden gränsade till inspiration; och att, om han trampar i hans fotspår, han må hoppas att bli en medtäflare till hans ära. Detta är en missledande och mycket vådlig föreställning. De begge männens egenskaper . äro så himmelsvildt skiljda; nationens inre tillstånd och till en stor del dess karakter och känslor hafva så förändrats genom 35 års fred och fria institutioner, att hvad som då var sundt och praktiskt, nu kan vara i hög grad olämpligt. Napoleon I:s bländande rykte torde blifva den fatala ledfyr, som lockar Napoleon III i förderfvet. Af en mans ord, ögonskenliga interessen och kända karakter kan man sluta sig till hans afsigter och den sannolika rigtningen af hans handlingar. Låtom oss nu tillse hvad ljus dessa ledningsmedel för omdömet sprida öfver Napoleen III:s planer och afsigter, synnerligast med afseende på den vigtiga frågan om krig och fred. Louis Napoleons ord, d. v. s. de som han yttrar offentligen, kunna olyckligtvis aldrig åtnjuta förtroende såsom uttryck af hans tankar, men om något afseende vid dem skall fästas, så måste man i dem söka en mening rakt motsatt den uttalade. Han har tillochmed öfverskridit de vanliga gränsorna af furstlig trolöshet. Genom förnyade meneder har han förverkat alla billiga anspråk på att blifva trodd, säfven när han talar sanning och menar upp; riktigt hvad han säger. Yttrandet: Kejsardömet, det är freden! måste vi derför, ehuru ogerna, betrakta som meningslöst och ingalunda återspeglande hans verkliga åsigter och syfton. Andra ord, yttrade eller skrifna för flera år tillbaka, när det icke gafs någon direkt eller indirekt anledning att vilseleda, kunna likväl lemna oss klaven till hans vanliga ider och hans oåterkalleliga, för längesedan mognade planer. Nu är det bekant, att han på Ham A22 — —