Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1852, sida 1

hennes öga mitt. Det var denna blick jag alldrig kunnat glömma. Jag hade åkt en stund, mera drömmande än vaken, då den tanken plötsligt uppsteg, att jag borde vända om, för att taga reda på hvilken denna familj var. De voro nödens barn, det syntes; det var en med sina barn från hus och hem bortjagad moder, som gick omkring och begärde. Kanske borde jag lemna henne någon hjelp. Innan denna tanke hunnit mogna till beslut korsades den dock af en annan. Nej, tänkte jag, jag vill ej utplåna det intryck jag engång erfarit. Jag vill bevara denna blick och detta ansigte uti mitt minne, med, samma sublima uttryck, som jag nyss såg det. Skulle jag nu vända om och börja tala med dem i lifvets prosaiska ämnen, så skulle den rena bild, som nu bor inom mig, försvinna. — Kör på! Målaren segrade öfver menniskan. Jag påskyndade min resa; men på stationen, der jag tog mitt nattqvarter, måste palett och pensel fram, och jag målade hänryckt det der hufvudet, hvars öga gjort ett så djupt intryck på mig. Länge tänkte jag sedan på hvad detta hufvud skulle föreställa. Det var icke ett ma