KAUUC — Us S. UT2D IIID9NI GIINIIIIIÖ MAS MAAS förra gränsor. Alla hans omedelbara och i ögonfallande interessen äro på fredens sida. Den stora massan af alla folkklasser i Frankrike äro i högsta grad emot ett krig. De behöfva ro och tid för att återställa sina rubbade affärer och höja industrien och välståndet. De frukta de ökade skatter, som ett krig oundvikligen skulle medföra. De mera tänkande — och till denna klass kunnna räknas somliga af landets förnämsta militärer — vilja icke något krig, emedan de tro att det skulle bli ett anfallskrig och alltså sannolikt ett krig emot det förenade Europa, hvilket icke gerna kunde slutas annat än olyckligt och troligen medföra en svår vedergällning och säker undergång. Arbetarne kanna att genom ett krig skulle afstanna många allmänna och enskilta företag, som nu bidraga till deras välstånd. De handlande hata kriget af instinkt så väl af förnuftsskäl. Jernvägarne och det ständiga samqväm länderna emellan som de hafva befrämjat, och de talrika giftermålen, slägtskapsförbindelserna och gemensamma interessen, som detta samqväm framkallat, allt talar högt och kraftigt för fred, i synnerhet för fred med England. De oroliga och principlösa tidningsskrifvarne, som brukade att alltid skriks så mycket på krig, och de orostiftare, som af det ohetydligaste missförstånd sökte göra en blodig tvist, hafva nu fått munlås. Kejsaren vet allt detta; den förtjusning, hvarmed hans fredliga tal i Bordeaux blef emottaget, måste hafva bekräftat hvad han förut visste om folkets önskningar för fredens bibehållande. Louis Bonaparte önskar uppriktigt, såsom vi tro, att befrämja Frankrikes interessen, och inser fullkomligt, att ett krig skulle vara i högsta grad skadligt för dessa interessen. Han inser äfven tydligen huru farligt och opolitiskt ett krig skulle vara för honom sjelf och hans interessen; och han har mera än en gång yttrat, att ett krig skulle vara en galenskap, ett sjelfmord för en person. som icke sjelf är krigare; ty ett olyckligt krig skulle störta honom och frukterna af ett ly ckligt skulle skördas af den general, som förde det. Om alltså Louis Napoleon låter leda sig af sina egna, väl förstådda interessen, skall han icke sjelfmant och med berådt mod inlåta sig i ett krig. Men är hans karakter sådan att den utgör en tillfredsstallande borgen för att hans politik och uppförande skola jedas af hans egna intressen eller hans uppfattning af dem? Visst icke. Menniskorna styras af sina passioner och sin inbillningskraft lika så ofta som af sina intressen; och ofvanför har allaredan blifvit visadt, huru mannen i det hänseendet är beskaffad. Han är icke endast en snedig, sjelfvisk och skarpsinnig beräknare; han är likaledes och företrädesvis en fanatiker, en drömare, en fatalist, envis och oböjlig i sina ider, sluten och ogenomskådlig i sina planer, och, framför allt, i ytterlig grad demoraliserad genom sin nästan underbara lycka. Han öfvergifver aldrig en id eller en plan; han ryggar aldrig tillbaka för ett djerft dåd; han tror icke på någon omöjlighet. Hvarför skulle han göra det? Efter de underbara öden han upplefvat, hvarför skulle han tvifla på framtiden? Statskuppen lyckades för honom, hvarför skulle en kupp emot utlandet misslyckas för honom? För 4 år sedan var en fattig landsflykting, en förment narr, som alla skrattade åt: han är kejsare af Frankrike i kraft af ett dubbelt så stort röstantal som hans farbror någonsin erhöll. Behöfver han efter allt detta misströsta om något? han trodde sig vara bestämd att återställa kejsardömet; han har återställt det. Han tror sig vara bestämd att återskassa Frankrike dess gränser under kejsartiden, och utplåna minnet af Waterloo; är det troligt att han saknar mod till vågstycket? Han säges beundra England och dess institutioner och att han är tacksam för den godhet och det beskydd, som han rönte under sitt vistande derstädes. Bådadera tro vi vara sannt; men när hejdades någonsin en politikus, som tror på sin stjerna, af dylika konsiderationer Men icke blott Louis Bonapartes inbillningskraft, utan äfven hans passioner måtte tagas i betraktande. Nu är det en känd sak, att han är högligen uppretad både emot England och Belgien, och af samma orsaker. Båda länderna hafva lemnat en fristad åt hans personliga fiender och flyktingarne för hans tyranni; och pressen i båda länderna har oaflåtligt anfallit honom. Båda länderna anser han vara medelpunkterna för ständiga komplotter emot hans styrelse; och om han förmodade att han kunde få ränksmidarne i sitt våld genom ett plötsligt infall, likt det, genom hvilket hans farbror bemäktigade sig hertigen af Enghien, är det mycket fråga om huruvida någon känsla af det rätta och tillbörliga eller klokheten kunde afhålla honom från ett försök i den -vägen. (Forts.) A A — ——