Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1852, sida 1

väl, och alla hans tal och skrifter, om de än f förråda de trånga gränserna af hans kunskapsförråd, antyda likväl huru omsorgsfullt deras författare genomtänkt sitt ämne. Han har så i länge studerat Frankrikes historia, politik och sociala ställning, att han nu sannolikt i dessa saker är en af de mest hemmastadde män i hela landet, ehuru han, i likhet med de fleste af sina landsmän, hyllar mången förvänd och opraktisk ide, som bättre insigter i statsekonomien skulle fördöma. Det är likaledes säkert, att hvad han gör och säger är hans eget verk. Han handlar och talar på egen hand, utan inblandning eller biträde af andra. Han lyssnar till hvar och en, begär råd af ingen och lemnar dem med hvilka han samtalar lika kloka på om deras argumenter gjort det ringaste intryck på honom. Han rufvar på sina planer i de mörka vinklarne af sin egen hjerna, och framkläcker dem fullmogna och oförväntade. De minsta detaljerna af statskuppen hade han sjelf uttänkt. Alla de, från Changarnier och Thiers, ända ned till Faucher, som försökt att leda eller styra honom, hafva blifvit gäckade, öfverlistade och undanskussade. När han uppsteg vid bordet i Bordeaux för att hålla det berömda talet, yttrade han till sin utrikesminister, som satt bredvid honom: nu går jag att göra er litet förvånade.. När han gaf tillkänna sin afsigt att besöka Abd-el-Kader i Amboise, sade sig krigsministern, general S:t Arnand hoppas, att Louis Napoleon icke skulle tänka på att frigifva emiren, utvecklade i ett långt tal alla de olägenheter, som kunde härflyta af ett sådant Donquixotiskt ädelmod, och lemnade presidenten i den fulla öfvertygelsen, att han lyckats att bannlysa hvarje sådan plan ur hans tankar. Han upptäckte ej eller att alla hans förträffliga argumenter varit fåfängt använda, förrän han hörde Louis Bonaparte för fången förkunna att Stunden för hans befrielse var i annalkande. Men vi skulle göra oss högst oriktiga och vådliga begrepp om Louis Napoleon, om vi endast ansågo honom för en snedig, reflekterande, beräknande man. Det mest framstående draget i hans skaplynne är en vild, otyglad, romanesk inbillningskraft, hvilken ofta blir all hans slughet öfvermäktig och sporrar honom till handlinger och försök, som synas vanvettiga om de misslyckas, och anföras som bevis på den mest lysande djerfhet, om de lyckas. Upptågen i Strassburg och Boulogne och statskuppen den 2 December voro lika berättigade foster af samma egenhet i hans själsförfattning. Han tror äfven på sin stjerna. Han är tillochmed en blindare och öfverdådigare fatalist än sin farbror. Från sin första barndom trodde han sig af ödet vara bestämd att återställa den bonapartistiska dynastien och kejsardömets gamla ära. Han grubblade öfver denna sin inbillade bestämmelse under sin långa landsflykt och fångenskap, tills den i hans fantasi erhöll formen af ett bestämdt faktum. Han försökte tvenne gånger att plocka äpplet innan det var moget. Han lät icke af det löjliga sätt, hvarpå han misslyckades, nedslå sig eller sin öfvertygelse om slutlig framgång rubbas. Han endast afvaktade ett annat tillfälle och förberedde sig derpå med mera sorgfällighet och försigtighet. Han afbidade sin tid; den kom; han vågade kuppen och segrade. Efter en sådan framgång, efter att på fyra år från en fattig landsflyktig hafva stigit till Fransmännens kejsare, efter att ha spelat det djerfvaste spel om en krona som är kändt i nyare tider, efter att hafva lurat och besegrat de slugaste, de af folket mest omtyckte, de ypperste och de erfarnaste män i Frankrike, kan man väl föreställa sig att hans tro på sitt öde befästats och hos honom så inrotats, att den nästan blifvit en monomani, och att intet om än så äfventyrligt mål numera synes honom för högt eller omöjligt att ernå. — r EE EN F J3 44 2. 4 oo 2 Ar AA