Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1852, sida 1

och gjuter sin strimma öfver den spegellugna sjön och skimrar mellan de täta löfkronorna. -Ja, lefve September! tänkte jag, i det kärran rullade så lustigt utför en af de backar, hvarifrån man ser under sig Rosvalens blanka spegel, bekransad af löfviga stränder, och längst bort begränsad af blåa berg. Knappt hade det glada ropet undfallit mina läppar, då mitt öga möter, till venster om vågen en grupp, som ögonblickligen tystnade glädjeropet och lik en elektrisk stöt bragte hela min varelse i darrning. Det var en blick jag mötte, en blick som jag ännu, ehuru år sedan den tiden hafva försvunnit, ser lefvande, outplånlig framför mig. Det var blicken från en qvinna, sittande vid vägen, med tvenne barn bredvid sig. Det ena barnet, en flicka af 10 å 11 år, stod med en liten påse på ryggen och såg tankfull ned mot jorden. Det andra, en ljushårig gosse, hvilade sitt hufvud i modrens knä, och modren sjelf, hon satt på en sten, i en något sammanlutad ställning, med ena handen på barnets hufvud, och såg uppåt himlen. Den sjunkande solen strödde en ljusstrimma öfver det bleka, något fårade men sköna ansigtet. Då min kärras buller ådrog sig hennes uppmärksamhet, mötte