Ai — dig penning-ränta icke genomföras. I detta afseende stod äfven statsverkets fördel så nära förenad med enskilte räntetagares, att både regeringen, adeln och presteståndet ständigt motsatte sig skatteförenkling och persedel-skattens bestämmande i penningar, och borgareståndet förblef likgiltigt för saken, eller ofta förenadt med de nämnde riksstånden, i motståndet. Det var på det såttet, som vår ståndsrepresentation bidrog till att omöjliggöra skatte-reformen; och det var först, sedan myntbestämningen och en i lag stadgad utoch in-vexlingrörelse af rikets mynt, erbjuder säkerhet för penningvärdet, samt borgareståndet insett den inflytelse, som skattevåsendets ordning och stadga indirekt måste utöfva äfven på städernas framtida förhållanden, som våra ständer kunde åter förena sig om beslutet, att yrka en reform deri. Som detta beslut tillhör vår egen tids historia, torde vi ej här behöfva vidare redogöra för detsamma. Vi hafva dossutom förut, så ofta och fullständigt meddelat allt det vasendtliga derom, att vi nu blott behöfva erinra, att i följd af de två ståndens, adelns och presternas, fortfarande motstånd, det definitiva beslutet om alla persedelräntors förvandlande i penningar, oaktadt nyttan deraf inom såväl styrelsepersonalen som representationen blifvit erkänd, icke kunnat genomdrifvas. Endast en förenkling af persedelräntorna har blifvit af rikets ständer begärd, af regeringen biträdd och förberedd genom uppgjordt förslag, hvaröfver räntegifvare i rikets län varit hörda, och hvaröfver kammar-kollegium nyligen afgifvit sitt utlåtande, så att saken nu är i det skick, att regeringen kommer att slutbehandla den proposition, som på ständernas begäran bör till nästa riksdag derom afgifvas. Vi förbigå här de oformligheter och inskränkningar i de skattdragandes fria yttrande-rätt, som vid deras ombuds eller deputerades val och förhandlingar ägt rum; och vi kunna äfven lemna åsido de befunna oriktigheter i sjelfva det förslag, hvaröfver regeringen velat inhemta dessa deputerades mening. Dessa misstag böra emellertid ännu mer öfvertyga om otjenligheten af det nuvarande ränte-systemet, och framställa reformens nödvändighet i klarare dag. Kammarkollegii utlåtande utreder rätta förhållandet; utvisar ytterligheten af de gamla räntepersedlarnes mångfald; samt är i öfrigt af den stora vigt, att numera uppmärksamheten måste allmänt fästas derpå; ty man bör förmoda att regeringen skall af detsamma finna sig uppmanad, att öfvergifva sin förut hysta assigt, att äfven framdeles bibehålla en mängd så kallade hufvudrånt-persedlar, hvartill de nuvarande småpersedlarne skulle förvandlas, med en inskränkningi den begärda skattereformens omfång, som måste nära nog betaga densamma all nytta. Vi vilje derföre yttra några tankar om detta utlåtande. Kammarkollegii pluralitet har i fråga om sättet för ränteförenklingens tillvägabringande icke ansett. sig kunna understödja den af deputerade från flera lån yttrade och i ett län (Skaraborgs) af konungens befallningshafvande biträdda önskan om förvandling af samtlige i ordinarieräntan ingående persedlars förvandling till en viss och ständig penningränta, utan tillstyrker blott att dessa persedlar måtte utbytas emot ett färre antal, lämpade efter orternas näringssäång och serskilda förhållanden. Två ledamöter, kammarråden Falkman och Norberg, yttrade sig för en bestämd penningränta, och ansågo i fall ej en sådan blifver stadgad, ätt blott några få hufvudpersedlar skulle tillstyrkas: den förre, i penningar, spanmål och smör; den sednare i penningar, spanmål, smör och dagsverken. En ledamot, som likväl icke tillstyrkte penningräntan allena, ansåg att hufvudpersedlarne borde vara endast tre: penningar, spanmål och smör; men EE gg Ja A AJA 1 mAan I, A A. JJ 21