in hos en förmögen köpman, afskedade jag mitt solk, för hvilket jag under denna sommars många äfventyr fattat en hjertlig tillgifvenhet, och vi skiljdes icke utan djup rörelse å båda sidor. Den familj, hvars medlem jag nu blef till en tid, bestod af man, hustru och tvenne döttrar, hvilka alla bemötte fremlingen på det vanskapligaste. Minnet af Mary hade väl icke bleknat; men sorgen öfver mina selslagna förhoppningar hade förbytt sig till en lugn resignation, och det tycktes som om Försynen här ville gifva mig ersättning för hvad jag förlorat. Elisabeth, den älsta dottern, utträngde småningom Marys bild ur mitt hjerta, eller rättare, sammansmälte så med den, att då jag såg den förra, trodde jag mig se den senare. Naturen hade ock här drifvit ett besynnerligt spel. Samma mildhet, samma behag, samma växt, ja, nästan samma anletsdrag gjorde förvexlingen lätt. Kortligen, inom 6 månader hade Hymen omslutit oss med sin ljufva boja. Min hustru och jag öfverenskommo, att lemna Skottland och i Amerika söka oss ett nytt hem. Sanningen att säga, var jag rädd för mig sjelf, så länge jag andades Skottlands luft. Efter ett sorgligt afsked från Elisabeths föräldrar och syster, afseglade vi; vår resa gick både fort och lyckligt, och snart landstego vi i en