Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1852, sida 1

t —— Litteratur. Israeliten, af S—e—der. Svenskt original. Götheborg. J. Philipssons förlag. 1: 16 bko. Oaktadt detta arbete torde för flertalet af våra läsare vara bekant, då det för kort tid sedan stått att läsa i Aftonbladets följetong, vilja vi ändock derom yttra några ord. Efter hvad vi erfarit, — hvilket äfven i Aftonbladat antyddes, — lästes Israeliten der med begärlighet, hvarföre äfven AB. uttalade en förhoppning, att kunna lemna allmänheten del af flera arbeten af samma författarinna: Detta bör hafva varit en tillräcklig rekommendation. Israeliten är ock i flera hänseenden deraf förtjent. Af titeln har mången måhända med oss velat draga den slutsats, att här vore fråga om en tendensroman, för eller emot medlemmarne af den mosaiska bekännelsen. Detta är dock ej fallet, åtminstone i en högst ringa grad. Titeln har helt enkelt sin grund deri, att det är en Israelit, som är hufvudkarakteren och hjelten i boken. Att denna karakter är god och ädel, innebär i sjelfva verket lika litet ett allmänt fördelaktigt omdöme om hans trosför vandter, som en motsatt bild nödvändigtvis måste uttrycka ett allmänt nedsättande. De generella teckningarne utföras på ett helt annat vis. Tiden för de här framstående händelser är medlet af förra århundradet, eller närmare bestämdt år 1742, och handlingen hvälfver sig omkring det då pågående olyckliga, nesliga kriget emot Ryssland, som slöts med freden i Åbo 1743; eller rättare sagdt, omkring den i och för detta krig så hårdt straffade Lewenhaupt och hans familj. Berättelsen går härigenom in på historiens område och slera af den tidens historiska personligheter, såsom Levenhaupt, konung Fredrik, Svedenborg, grefvinnan Hessenstein m. fl. framträda deruti. Dock är det romantiska elementet öfvervägande, och härutinnan röjer förf:an i många afseenden en rätt stor talang. Händelserna äro omvexlande, fänglande uppmärksamheten och rätt väl sammanbundna, ehuru visserligen en och annan blunder förekommer, då förf:an, för att få sakerna att utveckla sig såsom hon önskar, måste uppoffra det naturliga. Så låter hon t. ex. den gamle Josua lemna åt en man, som han känner vara en skurk, reverser på stora penningsummor, utan att ens taga af honom ett recepisse derå, något som visar att förf:an ej är rätt hemma i affärsförhållanden. Denna omständighet inverkar sedermera betydligt på de följande händelserna. En och annan anmärkning af liknande art skulle väl kunna göras af den, som ej anser, att verkligheten får uppoflras och förbises för fantasien; men med allt detta är berättelsen, såsom sagdt är, underhållande, lättläst och mången gång af stor effekt. Äfven karaktererna äro rätt väl tecknade, åtminstone till deras utansida. Att intränga i djupet af sådane karakterer, som förfan för sig uppställt, är en sak, som väl torde öfverstiga större krafter än hennes. Menniskohjertat är ett underligt ting, med alla sina motsägelser och sina strider mellan det onda och det goda, och det erfordras en stor, icke allom gifven förmåga att blicka in i dess djup, för att teckna det med sanning. Förf:an har dock visat vackra prof på en sådan förmåga, och ett fortsatt studium af lifvet och menniskorna skall säkert föra henne härutinnan ganska långt. Svedenborgs bild har förf:n, försigtigtvis, låtit endast framskymta. Hon har gjort rätt deri, ty teckningen af denne sin tids och många tiders märkvärdigaste man är en stor och svår uppgift. I afseende å yttrandet, som man äfven allmänt hört upprepas, att Svedenborg från sin ungdom hade afhållit sig från alla dessa slags förbindelser, hvilka i kärlekens eller vänskapens namn endast hylla egoistiska intressen och böjelser eller gynna ömsesidiga svagheter,