torde böra upplysas, att Svedenborg sjelf berattat, att han i Italien, i sina tidigare år, haft en älskarinna, med hvilken han var nära förbunden. Vi nämna detta ej för att nedsätta den stora mannen, icke heller för att med hans exempel gifva andra anledning att se sina fel i en mildare dager, utan emedan det är sanning, man må deraf draga hvilka slutsatser man behagar. Hade Svedenborg, såsom hans blinda anhängare vilja framhålla honom, varit utan alla menskliga svagheter och förvillelser, så hade han ju varit mera än menniska. Hvad man hos vår ifrågavarande förf. saknar, är större och lifligare lokalskildringar. Vi anföra ej detta såsom en brist, men med en viss förundran, emedan sådane skildringar, särdeles af naturscener, tyckas vara ett älsklingsämne för våra flesta författare. Måhända har förf:n tyckt att detta ämne derigenom blifvit uttömdt och något utnött, och hon har då haft full rätt att ägna sin uppmärksamhet åt andra föremål. Vi erkänna ock, att det torde vara svårt att vid skildringen af naturscener finna andra uttryck än dem, som redan äro ofta begagnade; men liksom det är det egna med naturens skönhet, att den alldrig blir enformig, alldrig tröttande, utan ständigt, man må betrakta den tusen gånger, framstår lika ny, lika frisk och ren, så blifva ock målningar af naturen icke tröttande, blott de äro gjorda med sanning, utan bemödande att teckna något nytt, något ovanligt, effektfullt, utan endast sådan naturen är och uppenbarar sig för det rena öppna sinnet. Ja, sanning, det är det stora målet, som hvarje författare alltid bör hafva för sitt öga; likasom kärleken till medmenniskorna är den känsla han bör troget vårda i sitt hjerta. Häri ligger den enda originalitet, som är af något värde; all annan blir sökt, konstlad och slutligen motbjudande, förmådde den än för ett ögonblick blända med all snillets makt. Må det ej förtänkas oss, att vi framhålla detta, i anledning af det arbete, med hvars författarinna vi här gjort den första, ganska angenäma bekantskapen. Det är en påminnelse icke blott till henne, utan äfven till oss sjelfva, ja till alla både större och mindre författare. Vi skulle hafva önskat göra vår anmälan något längre och fullständigare, men vi måste städse hafva vårt inskränkta utrymme för ögonen. Vi sluta derföre, önskande förf:an all lycka på den försattarebana hon med heder beträdt, och tackande henne särskilt för de alltför mycket glömda ord, hvarmed hennes arbete slutar, nemligen: Af allahanda folk år den som fruktar Gud och gör hvad rått år Honom behaglig.