Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1852, sida 1

2 — si . sigter. Visserligen anfördes Judafolkets affall till afguderi, och dess dans kring Egyptiska guldkalfven jemte det bekanta språket: Jag utsträcker mina händer hela dagen till ett ohörsamt folk o. s. v. (Es. 65: 2) med tillåmpning på vår tids låsaktiga frihetslåror, men att detta med frågan om religionsfrihet ej åger det ringaste samband, betånktes icke, Att Christus sjelf och Hans apostlar otvetydigt lårt, både i ord och handling, förenåmnde frihet, och att man således icke bår strida mot Honom, för att bibehålla hierarkiska fördelar, eller hvilka söljder en sådan strid har med sig, tycktes de icke vilja besinna. Att kristendomen segrade öfver en hednisk verld utan tillhjelp af tvångslagar och polismagt, men med ordets sanning, anda och kraft; att det andeliga lifvet i kristna församlingen var större, innan ännu den verldsliga makten och hierarkien togo det om hand; att detta lif småningom under deras ledning på det hela försvann och, i allmånhet taladt, endast återfanns bland de af dem förtryckta dissenter, låg fördoldt för deras ågon. Sjelf prest har jag sökt forska i kristendomens heliga lära, men ingenstädes har jag funnit landsförvisning eller någon annan tvångsätgärd anbefallas. Det var endast hedningens, icke de kristnas, sått att begagna våld mot olika tånkande: — åtminstone icke de kristnas, som blifvit fattade af kårlekens och fördragsamhetens anda. Hvem har icke med glådje låst om Christi förhållande till Samaritanerna, — Hans omdöme om den hedniske höfvitsmannen: -Jag har ej funnit sådan tro i Israel— för att icke ännu nämna flera exempel? Ändock åberopade sig Israel på sin renlårighet och sitt företråde, dervid drifvande samma sjelfförnåjda och förföljande lära, som vår tids kämpar sör religionstvång. Männe vi icke ock skulle kunna våga utan misstag pästä, att t. ex. baptisten Nilsson, nu fördrifven från fosterjorden, vore lika nära sin Frälsares bjerta, som mången af dem, hvilka fördömma honom och kalla sig renlärigel Herren dömmer! Hvarje vån af kristlig frihet kan ej annat ån sörja deröfver, att i ett protestantiskt land en katholsk låra följes; ty hvad innebår religionsförtrycket annat ån denna tanke: Extra ecclesiam nulla salus). Kärlek — kristendomens heligaste kånnetecken — har för en så irrande låra måst uteslutas, och mycket blod och många tårar hafva i alla tider bland de förtryckte flutit, under det förtryckarne i ord och handling visat samma sinnelag, som det, hvilket utan tvekan påtog sig blodskulden: -Hans blod komme öfver oss och våra barn. Jesus säger ju: Hvad J hafven gjort en af desse ringaste mina bröder, det hafven J ock gjort mig. Skulle ock mången irrlära uppstå, så lärer Han oss tydligt, att ordet år råtta vapnet, hvarmed den bör öfvervinnas. Männe vi derföre böre förestålla oss, att kristendomen skulle gå förlorad, om den icke hade ett förmenadt mäktigt stöd af kåmparne för religionsförtrycket? Tro vi det, så åga vi en klen tro på den läras obetvingliga kraft, hvilken vi bekänna ) Utom kyrkan ingen salighet. — N RR RR RR RR ER ERA RR RR RR RR RR RR RR