och behöfde framför allt bedja: Herre vitro, hjelp vår otro! Oaktadt förutnåmnde utgång af religionsfrihetsfrågans behandling, hvilken mer ån vål kunnat motses, bör dock tillåggas, att flera bland presterne, i synnerhet de yngre, verkligen syntes begynna att få friare åsigter; ty åtskilliga, med hvilka jag samtalade, voro ovissa om religionstvångets nytta och låmplighet i nårvarande tid, och tycktes vara på öfvergång. Några voro till och med redan afgjordt för religionsfriheten. Flera rent praktiska åmnen förekommo åfven vid samma tillfålle, såsom om husandakt, bibelförklaringar, sabbatens helgd, förhöjning af de extraordinarie presternas löner m. fl., och behandlades med mycken värma och lif, hvarföre vi väge hoppas, att mötet skall medföra välsignelse för det andliga lifvets vård inom församlingarne. Talare af förmåga och kristligt nit uppstodo, hvilka genom sina föredrag icke kunde annat än tillvinna sig hvar och en, som nitälskar för ett båttre kyrkligt lif. Vål hade den andliga kallsinnigheten några röster på sin sida, men desse voro få. Om religionsfriheten för tillfållet icke vann något, så kunne vi likväl hoppas, att i samma mån som det kristliga lifvet ökas, måste ock alla kristliga sanningar gå framåt till seger, och derföre äfven kristlig frihet. En egenhet vid behandlingen af husandakt, bibelförklaringar och sabbatens helgd företedde sig deri, att mången, som gillade dem, fruktade för namnet läsare, om han uppfyllde dessa skyldigheter, likasom det vore iillbörligt att frukta för sina pligter blott för möjliga försmådelsers skull. Så långt Korrespondenten. För egen del måste insåndaren bjertligen fröjda sig åt de tecken till ett snart stundande varmare lif inom kyrkan, som på detta och andra stållen i sednaste tiden uppenbarat sig, man kan dock ej underlåta att anmärka, dels huru begvåmt det år för vårt episkopala presterskap att se kyrkan hålla tillsamman blott genom yttre tvångsmakt, utan att presterskapet behöfver genera sig särdeles genom att stegra sin vård om församlingen, hvilken beqvåmlighet år sjelfva Cainsmårket på presten af den gamla förnåma stammen, som dock, efter hvad insåndaren nu börjar våga hoppas, snart nog torde vara på sin återgång, och dels huru qvåfvande det episkopala elementet åfven vid ifrågavarande tillfålle varit, emedan man tryggt kan antaga, att af Östgötha presterskap, det mest upplysta och humana, som något stift torde kunna framvisa, flere andra nårvarande, ån Korrespondenten och de, med hvilka han håndelsevis samtalat, kånde sig benågna för religionsfriheten, utan att någon fann rådligt och för sig passande att framtråda och Öppet i detta afseende bekänna sin öfvertygelse, såsom nådigt år, om episkopalismen skall kunna ståfjas samt kyrkan pänyttfödas, och såsom det får öfrigt höfves tånkande och upplyste medlemmar af en fri ock ådel nation. Slutligen måste insåndaren bedja Korrespondenten om tillgift för hans artikels allmängörande, i fall sådant möjligen skulle framdeles ådraga honom något obehag från förmån eller embetsbröder. Insändaren hoppas och tror, att så ej sker; men om ock så skulle ske, står hår lyckligtvis, derom år insåndaren fullt förvissad, bakom ordet en man, som vet att tåla oförrätter för sin bekännelse af åsigter, hvilka, enligt hans öfvertygelse, fullkomligt öfverensstämma med kristendomens anda och låra och denna bekånnelse år ej förbjuden af landets Jagar. Då nu dessutom så lång tid förflutit efter ifrågavarande sammankomst, utan att underrättelse om förhandlingarne derå influtit i tidningarne, och man synes ej hafva att förvånta någon fullståndigare redogörelse derför, har ins. beslutat sig