Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1852, sida 1

ner noga den skurkens blickar; han kan icke bedraga mig, ty dertill har jag för mycket studerat han karakter och ansigte. — Du vet det bäst, sade Eleonor, som, lik de slesta qvinnor, satte ett slags blindt förtroende till en älskad mans ord. Men ack, hvilken herrlig dag. Det är så uppmuntrande att se solen titta fram efter en så läng frånvaro. — Ja det år visst en herrlig dag. Men, Eleonor, Jag måste såga dig en sak: solen uppgick alltför varm och på en allför klar himmel, att blifva åtföljd af en fullkomlig stiltje. Jag icke fruktar vi komma att slita ondt under den förfärliga hettan. Om vinden häller i, så blifva visserligen de brännande strålarne tempererade af brisen, men jag tycker icke om himmelens utseendel — Än den der mörka massan framför oss, år icke den ett moln? — Ack hvad dina vackra ågon äro skarpa! Det år land, och ett land, som jag mycket vål kånner. Fortfar brisen endast i två timmar, så kunna vi söka skydd på Monaån. Der ser vi äfven Porto-Rico framför oss. — Då äro ju alla faror nästan förbi. — Jag vet icke; men vi hafva redan uthårdat så mycket, att vi torde få uthårda ån