Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1852, sida 1

ä — — — — derom. Utförligast yttrade han sig om Luxemburgska frågan. I Luxemburgs och Limburgs förhållanden till tyska förbundet hade hittills icke vållat några misshålligheter, i synnerhet då Luxemburg hade en författning, som öfverensstämde med den hollåndska. Man skulle icke underlåta att kraftigt vårna Hollands fördelar. Hvad penningefrågan angick, så hade den Luxemburgska församlingens beteende skarpt tadlats i förbundsförsamlingen och Hollands förfarande emot Limburg gillats. Då nu Luxemburg vågrat att afbetala sin skuld till Holland, ja tillochmed hotat med att från d. 1 Januari icke vilja betala holländska sändebudet vid förbundsdagen hans lön och icke eller ställa sin kontingent eller lemna sitt matrikulårbidrag, emedan det gjort anspråk på att hafva sitt eget såndebud vid förbundsdagen, så hade regeringen från d. 1 Nov. sett sig nödsakad att befalla sin diplomatiska agent att icke mera bekymra sig om Luxemburgs angelågenheter, hvilket han hittills gjort gratis. Följden håraf hade blifvit, att Luxemburg gifvit efter i hånseende till förbundspligterna, men icke i penningefrågan, enår det uppståller en motfordran utan att dock behörigen kunna bevisa densamma. (En korrespondent i Vind. belge vill veta, att grefve Thun i ett af de senaste förbundsdagsmötena förklarat, att Luxemburg synes vilja gifva efter; i vidrigt fall torde förbundets mellankomst vara att förvånta.) Hr Groen van Pringteren anförde några få ord till svar å ministerns förklaring och yttrade sin fruktan för de franska principernas omkringsiggripande, hvarpå ministern svarade, att det i allmånhet icke låg i nationens karakter att kåbbla om principer och teorier, utan att handla och åstadkomma något nyttigt och ville de deputerade betråda en annan våg, skulle de snart förlora sin aktning och sitt anseende. FRANKRIKE. Paris d. 25 November. Uti budskapet till lagstiftande församlingen fram håfver den blifvande kejsaren icke endast, att nationen frivilligt och sjelfmant kallat honom till thronen, utan åfven, att hans makt har ett råttmåtigt (!egitimt) ursprung. Det heter nemligen deri (hvilket vi i går förbisågo), att han Önskar, det församlingen i sin förklaring, genom att bestyrka friheten vid omröstningen och angifva röstantalet, ådagalågger råttmåtigheten af hans makt. I dag hafva de i Seinedepartementets 12 arrondissementer afgifna röster blifvit råknade och befunnits utgöra 270, 70l, deraf 208, 658 ja, 53,153 nej och 8,290 ogiltiga röstsedlar. Hela antalet af de röstberättigade utgör 315,410, så att deras antal, som icke deltagit i omröstningen, icke varit högre ån blott 44, 710. Vi vilja vånta att angifva några vidare omröstningsresultater, tills de blifvit officielt bekantgjorda för hela Frankrike. Utgången af denna omröstning var redan på förhand bekant, men man hade likvål icke våntat, att den skulle blifva så lysande för Bonaparte som nu enligt allt utseende blir håndelsen. Att döma af de siffror, som hittills äro kända, skulle alla nejen icke tillsammans uppgå en gång till 300,000, då de d. 20 Dec. 1851 ut