gjorde 647,000. Vi hafva redan en gång tillförne reserverat oss emot värdet och betydelsen af denna områstning och dess resultat, och vi göra det ånnu, då ingenting intråffat som kan rubba kraften och giltigheten af våra då anförda skål. Den frihet i omröstningen, hvilken hycklande omtalas i Bonapartes budskap, år ett tomt ord som endast skyldrar der på papperet, men ingalunda haft något motsvarande i verkligheten. Vi vilja likvål icke påstå att allt hvad som stått i de officiella bladen om befolkningarnes enthusiasm 0. 8. v. varit uppdiktadt. Tvärtom äro vi benägna, att medgifva, det de, någon öfverdrift i skildringen fränräknad, i hufvudsaken haft rått och att en bonapartisk förtjusningsfeber verkligen grasserar bland folket, i synnerhet de rå och oupplysta bönderna. Men äfven om vi nu antaga, att de gamla Napoleonska minnena mycket bidragit till uppkomsten af denna förtjusningsfeber, och att de senaste väl beråknade regeringsåtgårderna omståmt mången till Bonapartes fördel, månne det dock icke med skål kan betviflas, att denna förtjusningsfeber skulle kunnat taga en sådan fart eller gripa så omkring sig, om icke all yttranderått varit tillintetgjord och regeringen med sin vidtutgrenade och i alla samhållets förhållanden djupt ingripande makt, sålunda kunnat obehindradt och utan den ringaste tillstymmelse till något motstånd verka för sitt åndamål. Att regeringen åfven gjort stora anstrångningar för att försäkra sig om ett lyckligt resultat år tillråckligt bekant. Icke att förbise år den anspelningen i UJnd. Belge, att flera prefekter, genom den lyckliga utgången af omröstningen, hafva från sig afvåndt den dem hotande faran att blifva afsattal! Dessa rader låta ana en verksamhet, som icke står sårdeles vål tillsammans med den i Bonapartes manifest omskrutna friheten vid områstningen, om man ock icke kan på dem bygga några beståmda slutsatser. Under nu antydda förhållanden förundrar oss verkligen den ofantliga majoriteten för Bonaparte mindre, ån att nej-råsterna blifvit så många som de ändä äro. Bland andra medel, som regeringen begagnat för att hälla Pariserbefolkningen vid godt mod under omröstningen, förekommer äfven brödprisernas nedtryckning. Kändt är, att reg. redan sedan längre tid motverkat spanmälsprisernas stigande på Frankrikes förnämsta spanmålsmarknader och för detta åndamål tid efter annan verkställt försäljningar ur statens vålfyllda magaziner. Men icke dermed nog, utan i loppet af November har brådtaxan i Paris faststållts så låg i sörhällande till spanmålens vårde, att bagarne ovilkorligt måste förlora på sitt bråd. Ingen tviflar dock på, att i December sakerna skola återtaga sin gamla gilla gång och brödpriserna råtta sig efter spanmälspriserna. Äfven år det troligt, att regeringen har förpligtat sig att hålla bagarne skadeslösa för de förluster de lida i November. Denna månad sörja vederbörande visligen för bråd; i nåsta månad skall man sörja för Parisarnes nöjen! Såsom ett litet bidrag till bedåmandet af hvad beskaffenhet friheten vid omröstningen varit bår nämnas, att 68,000 röstande, på hvilka vederbörande ansett sig icke kunna lita, utstrukos ur röstlängderna. . Något, som åfven våcker en viss förundran, år det krigiska språk, som regeringen låtit sina prefekter föra emot 1815 års traktater, ett språk, som blott står i ringa dfverensståmmelse med det bekanta yttrandet: Kejzardömet år freden! Hr Berard, prefekt i Isere, säger sålunda i sin proklamation: Det år icke tillråckligt att hafva ropat: lefve kejsaren! Genom ett enhålligt val skolen J upplysa utlandet om franska folkets vilja. J kännen alla de sorgliga traktaterna af 1815; genom att lägga ja i urnan, sönderrifven J dem... Iseres invånare, som den 7 Mars 1815 icke AAAM-t — — Innan wmatften återkom till sansning. var