Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1852, sida 1

——3— sr Liksom Homeri sångor lefva, sedan de folk, om hvilka han sjöng, gått bort från jorden, så skola Ludvig Runebergs sånger lefva, åfven om både Finnlands och Sverges namn icke mera nåmnas. Kunde vi tånka oss att barbariet ånnu engång skulle sånka Europa i sitt mörker, och nya folk intaga de besegrades boståder, så skola dock i en derpå följande tid, då ljuset åter börjar randas genom mörkret, de gamla sagoljuden återuppsamlas ur skogarnes djup, der de bo på folkets låppar, och återföras till en sammanhångande sagocykel, likasom vi, i sednaste tider, återuppsamlat Ossians sånger, Kalevala, Niebelungenlied och alla dessa andra minnesmårken af försvunna dagars håndelser. Det år om -Fånrik Ståls sägnervi hår egentligen tala, ty de åro blomman af Runebergs diktkonst. Af hans nu utkomna, samlade dikter utgåra dessa ånnu blott en del, men denna del uppvåger nåra nog allt det öfriga. Och dock har Runeberg skrifvit många vackra saker, utom dessa. Han har skrifvit i många olika tonarter, öfver många olika åmnen; men först hår har han funnit sitt råtta fålt, sin råtta genre; först genom dessa sånger har han uppstigit till första platsen af nu lefvande skalder. Det år förlåtligt att vara stolt öfver och fröjda sig åt, att dessa sånger åro skrifna på vårt eget vackra språk, af en svensk född skald. Af Runebergs talrika, lyriska dikter äro flera satta i musik. Dessa åro åfven de mest bekanta. Af hans episka stycken hafva före Fänrik Ståls sägnerGrafvarne i Perrhooch -Elgskyttarnevarit de mest kända och beundrade. Hans -Hanna-, -Nadeschdas, -Kung Fjalar-, m. fl. tillvunno sig för ögonblicket ickeså stor popularitet. Nu skall man låsa dessa ånnu engång och se dem i en mera förklarad dager. Den upplaga, som nu i Sverge (hos N. M. Lindh i Örebro) blifvit utgifven af Runebergs samlade arbeten, år vårdig den stora skalden, och utmårker sig genom ett ovanligt vackert tryck och papper samt genom ett enkelt, men vårdadt yttre. De sårskilt, i mindre format utgifna -Fänrik Ståls sågner och Nadeschda äro försedda. med vackra iitelvignetter, isynnerhet de förra. Vignetten der söreställer den gamle fånriken, men sin pipa i munnen och sina glasögon på nåsan, bindande på sin not. vignetten till -Nadeschdaföreståller den unga flickan vid båckens strand, bindande sig kransar af limdens blommor. — Man måste hålla förlägg aren råkning får att han, genom ett sårskilt utgifvande af dessa dikter, gjort det möjligt åfven för dem, som ej kunna tillegna sig Runebergs alla arbeten, att erhålla åtminstone spridcla delar af hans författareskap. Detta var så mycket mer önskligt, som båda de hår nämnda poemerna längesedan varit utgångna i bokhandeln och ofta blifvit betalta till dubbla priser. I sammanhang hårmed kunna vi ej underlåta, att med glädje omnåmna den öfversättning till Tyska språket, af fru Ida Meves, som hår ofvan blifvit anmåld. Den år — vare det nog sagdt — den båsta versifierade öfversätt