Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1852, sida 1

en inre lycka, som icke gaf sig tillkånna i hans musik, ty hans stråke halkade öfver de fyra strängarna utan något synbart interesse. Jag vill derför icke påstå, att precision sattades, eller att han icke på det noggrannaste spelade sin ståmma; men utan tvifvel kunde han den utantill, ty han kastade knappt då och då en liknöjd blick på noterna. Hans ågon voro sysselsatta annorstådes och tankarna följde med ögonen. Etfter några dgonblicks förlopp trodde jag mig hafva upptåckt orsaken till detta fenomen; men denna orsak var lika så orimlig som sjelfva fenomenet. Den unga musikern satt till höger om scenen, så att han hade venstra sidans avantscener midt emot sig; han kunde derför se allt det som tilldrog sig i logerna på den sidan. och jag varseblef snart, att han hade skål att I draga fördel af sin plats. Sedan jag kommit underfund med den ibärdiga blickens ungefärliga riktning, utspanade jag snart den bestämda platsen, och den var upptagen af en ung qvinna. Hon hade en skär hy och var ytterst tjusande, kanske något för mycket utstyrd, ty diamanterna i hennes hårklådsel tåflade i glans med hennes lisliga ögon och med tåndernas blixtrande emalj. Hon tycktes skånka pjesen