Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1852, sida 1

:t:tttttiAWGdA — säsom man hört ifrån ett och annat båll, nåra nog förderfligt, år oförnuftigt. Att söka tillintetgåra den, år ett barbariskt, men tillika fåfångt försök. Så långe menniskan ännu bar ett hjerta, som klappar af glådje och sorg, af långtan, hopp och kårlek, så långe skall tonkonsten lefva, för att med sina underbara, outtömliga tillgångar uttrycka och nåra dessa kånslor; så långe menniskans håg lifvas för det stora, ådla och skåna som uppenbarar sig inom menskligheten eller naturen, så långe skall skaldekonsten lefva, för att uttrycka hennes beundran, hånryckning och andakt; så långe menniskoanden ånnu slites af olika böjelser, ryckes fram och åter emellan det ondas och det godas makter, så långe skola teckningar af dessa strider utföras och, der de åro sanna, vårderas; så långe det menskliga Ögat ånnu söker de idealer af fullkomlighet, hvilka det hår i tiden endast ser fragmentariskt och dunkelt, så långe skola de sköna konster lefva, som med penseln eller mejseln söka gilva åfven en yttre form åt de bilder, som uppenbara sig för själens inre öga. Så skall, trots alla kortsynta och trångbråstade bemödanden att undertryeka den, poesien evigt lefva, i alla sina yttringar, ända till den tid — och den tiden kommer. hoppas vi, aldrig — då stråfvandena för de lekamliga behofven och njutningarne eller andra blott på den korta jordiska tillvaron grundade beråkningar dfvervåldigat och förqväft vårt slägtes långtan efter ett högre, andligt mål. Man såger att poesien år något opraktiskt, år onödig, ja rent af ogagnelig för den yttre verksamheten. Håri ligger dock ett misstag. Poesien har framkallat stora yttre handlingar. Allt ifrån Tyrtei sånger till Marseljäsen har den visat sig måktig att drifva menniskorna till utomordentliga värf. Skaldens röst har drifvit ynglingen till bragder, har ingifvit mannen att dö glad för fosterlandet och qvinnan att offra sig för sin kärlek. Men den har ock dämpat stormarne och besegrat åfven de vildaste sinnen. Se röfvarskaran på knå, med hånryckta blickar, lyssnande till Ariostos sånger! Aldrig har dock skaldekonsten skönare och måktigare uppenbarat sig, än då den haft att förtälja ett ädelt folks strider för frihet, hem och fosterjord. Vi må prisa ett sådant folk lyckligt, åfven om det gått under, åfven om det öfvermäktiga våldet kunnat förkrossa dess ådlaste kraft. Vi prisa det lyckligt, ty på dess graf strångar barden sin harpa och tolkar för andra slågten dess åra, dess dygder och död, och återvåcker dess anda i nya sinnen. Detta folk har icke dött, ty dess minne lefver och dess kraft våxer åter upp föryngrad och stark. Så sjönk Finnland blödande ur tusen sår, döende till herrskarens fötter; så sletos de våldsamt bort ifrån hvarandra dessa folk, som med så starka hjertrötter voro fastvuxna vid hvarandra; så gaf Finnland sin frihet till offer för Sverges sjelfståndighet. Men alla dessa öden hafva icke skett förgäfves, ty de hafva gifvit ämne till sånger, hvilka skola evigt lefva.