Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1852, sida 1

—— Sekund-violisten. Novell af Aug. Vitu. Ingenting år väl ledsammare än att spela sekund-violin i en orkester. Detta eviga accompagnement med sina qvinter, kontratempon, tremolon, pizzicaton, gnidningar, skrapningar o. s. v. göra den stackars sekundviolisten till en slags slaf; och sållan får melodien, denna himmelens dotter, ljuda från hans strängar. Derför blir han också ofta knarrig, tadelsjuk, retlig till lynnet, ja, tillochmed elak. En kort tid uppehåll jag mig i Weimar, der jag aldrig underlåt att besöka operan. Jag hade då alltid orkesterplats, och fåstade min synnerliga uppmårksamhet vid en af sekund-violisterna, som tycktes mig vara en fullkomlig motsats till de olyckliga, jag hår ofvan i största korthet skildrat. Det var en ung, vacker; karl, med ett reguliert ansigte, omgifvet af ett långt blondt hår, silkeslent och vål vårdadt som en qvinnas. Hans stora blå, milda och svårmiska ågon uttryckte