Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1852, sida 1

AAii EE visar i afseende å de fyra ständen, oaktadt sörf. menar att -adeln sannolikt tillika var presterskap-, dels tydligen år hemtadt ifrån Taciti romerska föreställningsätt. I Rom funnos nemligen alla dessa klasser; i Norden existerade deremot sannolikt endast tvenne klasser: friborne och trålar, men hvarken no biles eller frigifna. — Flera ytterligare bevis på Asarnes fredliga sinne och lif anföras; -folkets lif, såger förf., var ett modigt, sedligt, råttrådigt, men åkerbrukande folks, ingalunda en krigarstams-: och yttranden ur Havamal citeras, för att styrka detta påstående. Olyckligtvis bevisa de citerade yttrandena icke hvad de skola bevisa, utan snarare tvertom. Så heter det t. ex. En ovis tånker, han evigt får lefva, om strid han undflyr; men etc.-, hvilket förf. anser vara ett bevis derpå, att Asarne aktade tapperheten högt, men blott då den öfvades för nödvårn-; (hvar står det skrifvet?) Helt såkert skulle vi, om vi ville göra oss besvår, deremot kunna ur Havamal anföra många strofer, som bevisa alldeles motsatsen mot förf:ins omdöme om de gamla Nordboernas fredliga lif och lynne; men vi vilja blott anföra en enda, som faller oss i minnet: Från vapen sina Ej mannen gånge Ett fjåt på fåltet, Ty ovisst år På vågar ute Når spjut behöfves.I afseende å förs:ns ord om den Nordiska gåstfriheten, som påstås hafva stått framför både Greklands och Roms, borde han ej hafva sörbisett söljande strof Havamal, som röjer att en eäst icke fick göra sig alltför såker, då ban intrådde i ett fråmmande hus: Vinklar alla Du vål omskåde Förrn fram du träder, Ty ovisst år Hvar ovån sitter Före dig derinne.Af hvad i det föregående år framlagdt,så slutar förf. sitt omdöme om denna tid, :synes den slutsöljd kunna dragas, att i det älsta Norden och synnerligen uti den delen deraf, der Asalåran herrskade, hade icke allenast samhållet blifvit ordnadt får fredliga yrken, utan äfven en högre, sedlig och andlig kultur utvecklat sig; men att deremot endast få spår synas dertill att begår till krig och kåmpadater skulle företrådesvis hafva der herrskat. Huru pass rigtig denna slutsats år, hafva vi redan antydt; också har, oss veterligen, ånnu icke någon författare framstållt Asalåran, med sina Einheriar, Valkyrior och öfriga krigiska gudagestalter, såsom en fredens låra. Tid och utrymme medgifva ej att lika utförligt genomgå de sednare delarne af fårf:ns arbete, ehuru åtskilligt vore att åfven der observera, (t. ex. Gustaf Wasas -trosasthet i löften-, hvarom dock det sista Dalupproret ej bar det båsta vittnesbörd). Endast vid en uppgift, som två gånger upprepas, måste vi stanna ett ögonblick. Förf. framhåller såsom ett sårdeles storartadt drag af den Svenska adeln,