Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1852, sida 1

en timme derefter uppgifva andan i sina armar, samt återvände med sin släda öfver sjöarne till hemmet. Snömisten hade försvunnit, och de klara stjernorna utsjöto sitt stilla sken öfver de hvita klippstränderna och den hvita sjön, som sjelf syntes lysa. När de lemnat längt bakom sig den vånliga härdens sken, som glänste på en gång för ett vördnadspärdt lik och långe beledsagade dem på vågen, kommo de åter ut på den breda sjön, der strandens skogbevuxna klippor syntes i fjerran, såsom fransar och spetsar på det stora hvita tåcket, hvarunder den oroliga sjön slumrade med allt sitt fördolda lif. Ju långre det led mot natten, ju ljusare blef det, men också allt kallare. Ett norrsken utbredde sig, i början skälfvande och vexlande, kring den norra himmelen, men utvidgade småningom åfven till öster och vester sitt välde, strålarna blefvo allt tydligare och beståmdare, och sammanhängde i zenith kring ett ljust skimmer, som syntes vara den medelpunkt, hvarifrån de, lika blixtar, hwen tysta och lodråts, ån förlångande sig, ån förkortade, ilade upp och ned med blickens hastighet, såsom himmelska såndebud mellan zenith och horizonten, mellan den vakande deroppe och de slumrande hårnere.