Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1852, sida 1

att den 1809 bortgaf frälserätten-, såsom han något oegentligt kallar: råättigheten får adeln, att ensam besitta såteri samt rå och rörs hemman. Afsägelsen af denna rättighet framstålles af förf. såsom ett drag af högsinnad fosterlandskårlek, hvarpå historien ej Jöreter något mera exempel. Och detta gjorde Svenska Adeln, sedan den frälst såderneslandet-. I stållet för att fordra belöning derför, sick den fram till dess altar och lade derpå sina rättigheter dem intet kunnat dem aftvinga — såsom offer.-Den enda våsentliga ränishet.heter det vidare, som adeln dervid förbehåll sig, och icke ville afstå, var att fullgöra en skyldighet — den att såsom stånd verka för fåderneslandets bästa.— Dettazläåter visserligen ganska grannt, men förlora tyvårr vid nårmare granskning mycket af sin glans. — Först och fråmst var frivilligheten af offret icke större, ån att beslutet derom endast gick igenom till följd af en öfverraskning. Vid den första voteringen hårom hos adeln, då ståndet var talrikt församladt, blef majoriteten emot det väcktafs förslaget, och det segrande partiet begaf sig triumferande hem, att vid sina middagsbord fröjda sig åt sakens lyckliga utgång. Men minoriteten stannade qvar, visade att ett misstag var begånget vid voteringen, genomdref ny omröstning — och segrade. Så förhöll det sig med det storartade offret, hvarom förf. talar. — Men äfven om så ej gått till, hade det ändå ej bevisat någon uppoffring, utan kunde lika gerna bevisa egennytta, alldenstund de som hade såteriegendomar att sålja (och dessa torde ej varit få) derigenom beredde sig högre kåpeskillingar. Men oafsedt allt detta, åfven om denna handling å adelns sida varit ett oesennyttig uppoffring af en oråttmätig företrädesrätt, så hade det ej varit den enda handling i sitt slag, uti historien. Når Ungerska adeln på riksdagen i Pressburg den 18 April 1848 enståmmigt befriade sina bönder ifrån robotskyldigheten oeh gjorde dem till sjelfständiga ågare af de hemman, der de förut varit halft lifegna, och allt detta under ganska osåkra förhoppningar på någon ersåttning, då var detta en handling, som kan kallas verkligen storsinnad och mot hvilken den af förs:n så grannt utmålade var en obetydlighet, äfven om saken förhållit sig så som förf. synes hafva trott. Att adeln behåll sin representationsrått endast för att få esullgöra sin skyldighet att såsom stånd verka för fåderneslandets bästa, år ett yttrande, som med Agardhs kånnedom om våra riksdagar måste anses såsom ett falskt och ovårdigt smicker, såvida det ej år en ironi. I sin förtrytelse öfver vissa tyska författares sått att behandla Svenska historien, går sig förf. å sin sida förfallen till alldeles samma fel, som han klandrar hos Tyskarne, i det han nemligen bestrider dem snart sagdt allt inflytande på vår kultur, tillochmed på sjelfva reformationen. Huru kan författaren på fullt allvar påstå, att den af Gustaf I utförda religionssöråndringen var vhelt och hållet svensk och stod i högst obetydligt sammanhang med den tyska?Voro då ej Laurentius och Olaus Petri Lu