thers lärjungar? Var det ej helt och hållet Luthers satser de hår predikade och genomförde? Det har, på sednare tider, uppstått ett fördömelserop mot allt tyskt, sedan man i dess stålle framhållit först den Fransyska och nu sednast den Engelska bildningen. Dessa rop åro ganska oråttvisa och otacksamma, ty vi hafva Tyskland att tacka för oåndligt mycket. Det smårtar oss då att se en förf., som borde kunna se förhållandena med lugn och ovåld, i st. f. att tillråttavisa och upplysa den rådande fördomen, sjelf hylla och understödja den. Man kan med ett sådant beteende vål vinna någon popularitet för tillfållet, men icke vinner man dermed någon varaktig aktning. Förf. har yttrat, att han sblifver ingalunda missnöjd med anmärkningar.Han skall då ej heller illa upptaga de hår gjorda, oaktadt de icke utgått ifrån någon lård fakultet. — Sedan vi tillfredsställt vår anmärkningslusta, vilja vi, utan egna tillågg, anföra några af sörfattaren utsagda sanningar, som sörtjena uppmårksamhet och behjertande. Så yttrar han i företalet: aEn tanke har stått klar för honom i hela denna skrift, den att hvarje folk har en viss beståmmelse i verldsutvecklingen, liksom hvarje menniska i sambållet. Han år öfvertygad, att den Skandinaviska folkstammen år beståmd för något sårskilt och vigtigt åndamål i en, om ån aflågsen, framtid. Det synes honom som tron derpå borde finnas hos hvarje man i vår Nord, och ligga till grund för hvarje offentlig handling i Nordens trenne riken. Ty om den funnes der, skulle hvarje regeringshandling vara en handling, som syftade till ett stort och ådelt mål, och hvarje enskilt handling vara helgad åt det gemensamma Nordiska fåderneslandet. Förträfsligt yttrar han: aDen medeltid, hvars återkomst man någon gång förespår åfven i våra dagar, kan ej åga rum, om ej det lyckas, att utestånga de reela vetenskaperna från den allmånna uppfostran, och att låta denna bestå liksom forntidens uti ensamt en formell bildning. Orsaken hårtill år, att den formella bildningen (skön litteratur och konst), dels sjelf kan falla mycket djupt, såsom både den Grekiska och Romerska bildningen visa, dels, såsom endast beroende af inbillningskraften, år i sin rigtning obestämd, och således kan urarta på alla möjliga sått (såsom t. e. den orientaliska litteraturen), dels slutligen, och hvad som år i våra dagar det vigtigaste, genom sitt praktiska åndamål (njutningen af det sköna) leder menniskan endast till hvila och njutning. Vetenskapen åter kan icke falla och icke gå tillbaka. Man kan blott utestänga den ifrån den allmånna bildningen, och derigenom göra dess bildande verkan till intet. Dervid ligger dock mindre vigt på bildningens vetenskapliga höjd, ån på det vetenskapliga intresset. Ty det år icke ensamt vetandet sjelf, som böjer menniskosjälen, utan snarare och mera stråfvandet efter vetandet; aldramest i våra dagar, då nästan hela samhällets rörelse och framåtskridande åro grundade på vetandets resultater. Det vetenskapliga intresset har en helt annan verkan på menniskosjålen, ån den formella bildningens intresse; och de båda bildningarne kunna i flera afseenden anses motsatta såsom dag och natt; — arbetets, stråfvandets tid, och hvilans, drömmens tid. Båda äro nödvändiga för menniskolifvet, men natten år till för dagen, hvilan för arbetet; och ej tvårtom. En allvarsam allusion på vissa af vår tids förhållanden ligger i dessa ord, vid talet om det gamla romerska slafveriet: kUnderstundom, under republiken, försökte ädlare mån att mildra slafveriet i Rom; men sådant förkastades, på den grund, att det var emot eganderåtten; ett skål, som äfven i våra dagar någon gång anvåndes emot upphåfvandet af sekelgamla missbruk, till hvilka man säger sig hafva eganderått. Straxt derefter heter det: agverige synes vara det land, der träldomen först upphåfdes, och det långt förr ån i alla andra lånder. Det var bland Nordens mest aflågsna och okånda folk, som christendomen slog dgjupast rot, emedan den förmådde störta det största brottet. I hela det öfriga Europa öfvergick tråldomen till lifegenskap, hvilken åter dehöfde flera århundraden för att mildras, och slutligen upphäfvas. Ja det finnes riken, der tråldomen eller lifegenskapen ännu år qvar, och som åndå kalla sig christne. Vi måste icke förgäta att råkna Sverige och det Svenska folket till åra denna utomordentliga föråndring inom menskligheten. Liksom Danmark var det första land, som afskaffade negerslafveriet. Må Norden vara stolt öfver denna åra, den största af alla. Må de Nordiska folken icke stadna vid detta första steg; må de åfven uttaga det andra, utom hvilket jemvigten ånnu icke finnes, — antaga det fria arbetets organisation, utan hvilken tråldomen ofta år fysiskt båttre ån friheten. sg — —— 2 . . ; a 8 dd eo LoAAAAUnn5snAAnm af