Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1852, sida 1

————————————————————— Kölden blef allt bistrare; kyrkoherdens länga, hvita hår, som hångde ut öfver pelskragen, blef ånnu hvitare af isperlor; den modiga springaren fnös och sprang allt hvad han förmådde, men hur han snös, så fick han åfven ett helt skägg af snå kring munnen, och ett helt garnityr af de bizarraste juveler i mahnen. ö — Tånk om vi skulle möta Logren igenl sade kyrkoherden, som tyckte sig se något skymta på afstånd. Man kan ej lita på en sådan menniska, eller på ryktena om honom; han såg mig sara, och kan ha gissat att jag har med mig sockenbudstygen; han kunde blifva frestad af dem. — Nej, herr pastor, svarade den gamle drången tryggt; vid min sjåll Logren har aldrig begått kyrktjufnad, och inte ofredar han någon prest, allraminst pastorn. Det beråttas om honom, att han i julas under ottesången, når alla menniskor voro inne i kyrkan, klåttrat uppföre kyrkmuren, och stått och lyssnat på pastorns predikan hela tiden, och icke begifvit sig bort, förrän pastorn låst vålsignelsen i ottan. Logren år en menniska. — Men han år en mördarel svarade pastorn doft. Om han kommer öfver oss, hvad skall