Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1852, sida 1

— Man skyller på Logren, allt det, som nog andra göra. Logren år en god menniska i botten, fastån han kommit på villovågar. Han har alltid varit de fattigas vån. Vanliga tjufvar stjäla helst hos fattigt folk, stackars gummor och gubbar, som icke kunna försvara sig, och icke kunna låta höra utaf sig, och föra bud hos den nådiga rättvisan, men Logren stjäl blott hos de stora och rika, och derför år skriket så starkt emot honom. — Logren år en skurk, min vån, det år slutet på saken; och jag knåpper honom om han kommer igen inom skotthåll för min studsare, så sannt jag heter Strömerl sade kyrkoherden med hög röst, i detsamma han svångde förbi en insnöad landtudde. Ett genomtrångande skri af förtviflan och fasa genomtrångde luften i samma Ögonblick, som kyrkoherden uttalat dessa ord, och den ludne framskymtade ånnu en gång, men försvann genast i den tjocka sjömisten. Kyrkoherden blef tankfull och tystnade, och ångrade sitt håftiga utbrott, så mycket mer som den olycklige tycktes hafva kunnat höra det. Han fortsatte sin resa, anlånde till den döende qvinnan, tröstade och uppbyggde hennes hjerta i de sista stunderna, meddelade henne den heliga nattvarden, och såg henne