Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1852, sida 1

ga natur med alla dess företräden, som Gud gifvit den — visa, att vi bereda vår lycka, om vi förblifva våra naturanlag trogna, låta förnuft och samvete råda Öfver oss och äro det som vi böra vara — detta är min predikouppsift. — Således mensklighet i hela dess utsträckning, i tånkesätten rörande Gud, oss sjelfva och vår nåsta, med alla broderliga och deltagande känslor, hvarje anlag och förmäga för Iycksaligheten — denna mensklighet år åmnet för alla mina predikningar och all min undervisning. Ingen hade observerat att Caroline, som emellertid åter nårmat sig Herder och gick vid hans sida, i sjelfförgåtenhet för de våldsamma känslor som upprörde henne, under dessa ord med saliga blickar oupphörligt betraktade honom. — Det år ett skönt, ett herrligt mål, som ni föresatt er, sade seheimerådinnan, Att blifva en mensklighetens lårare medför sin egen belöning. — Men svårt år det — mycket svårt — tillade Merk. Menskligheten år icke så otacksam mot någon, som mot sina välgörare. Hvad behöfs tacksarnhet, når man gör någonting ådelt och godt? inföll Caroline, lifligt hånförd af sina måktiga kånslor. Hennes