det af tryckningen ofvanifrän, lemnar ett öfverskott af 5,500 dZ., når man afser från sriktionen. Detta öfverskott utgår maskinens arbetskraft. Det inses låtteligen, att efter första pistonslaget skall den fortfara att arbeta med nåmnde kraft, så långe der sörefinnes tillräckligt med vårme att behörigen utvidga luften i arbetscylindern; ty då den undre pistonens yta år större, ån den öfres, och trycket på quadrattum lika för båda, så måste den större pistonen nödvändigt besegra den mindre, lika såkert som en vigt af 2 dZ. på ena åndan af en håfstång öfvervinner en vigt af 1 dl. på den andra. Det år nåstan öfverflådigt att nåmna, att sedan luften i arbetscylindern har upptvingat pistonen, så Öppnar sig en ventil, genom hvilken den utslåppes, hvarvid pistonerna, till följe af tyngdslagarne, måste falla ner igen, och den kalla luften intrånga i matarecylindern, såsom vi ofvanföre omtalt. Således blifva de båda cylindrarne vexelvis fyllda och tömda, hvarvid pistonerne gå upp och ner, ungefår på samma sått, som i en ångmaskin. Men vi komma nu till det mest öfverraskande partiet i kapten Ericssons uppfinning, nemligen: Regeneratorn. Ängmaskinens kraft beror af den värme, som användes till att frambringa ånga i pannorna; men denna värme (af omkring 1200 grader) går helt och hållet förlorad genom vattnets kondensering, för hvarje gång den utöfvat sin verkan på pistonen. Om den nu, i stället att sålunda förloras, kunde i kondenseringens ögonblick ledas tillbaka till eldstaden, för att ånyo verka till bildande af ånga i pannorna, så skulle endast helt litet brånsle behöfvas, ja i sanning icke mera, ån hvad som tarfvades till att ersåtta den genom radiationen (utstrålningen) förlorade värmen. Nu består regeneratorn af ett nät af metalltråd, något liknande dem man fär se i siktfabriker. Detta nåt utgöres af flere lager, som ligga sida vid sida, till en tjocklek af omkring 12 tum. Genom de nåstan oråkneliga celler, som bildas af de hvarandra korsande metalltrådarne, måste luften passera på sin våg till arbetscylindern. Härvid blir den sönderdelad i så många små partiklar, att den, dfverallt i hela sin massa, bringas i nårmaste beröring med metallen, hvaraf trådarne bestå. Låtom oss nu antaga — hvad som också verkligen eger rum, — att den nårmast arbetscylindern befintliga sidan af regeneratorn uppvårmes till en mycket hög temperatur. Genom denna uppvårmda substans måste luften passera, för att komma in i cylindern, och på denna sin våg uppfångar den, såsom thermometern utvisar, 450 af de 480 vårmegraderna, som erfordras till fördubblandet af dess volym. De återstående 30 graderna får den från elden under cylindern. Luften har således blifvit utvidgad; den trycker upp pistonen; den har gjort sin skyldighet — ventiler öppna sig — och den inneslutna luften stråmmar åter in i regeneratorn, hvilken den ånyo måste passera, innan den får lemna maskinen. Vi sade att den sidan af detta instrument, som år närmast cylindern, år het, och hårvid bår tillåggas, att den andra sidan hålles kall medelst den luft, som intrånger i motsatt riktning vid hvarje uppåt gående pistonslag. Följaktligen, i det luften lemnar arbetscylindern, absorberas dess vårme till den grad af metalltrådarne, att den vid sin utströmning från regeneratorn har förlorat allt, på 30 grader når. Med andra ord: då luften skall gå in i arbetscylindern, emottager den gradvis af regeneratorn omkring 450 graders vårme; och vid dess utgående, återgifves denna vårme till metalltrådarne, samt begagnas således gång efter gång, under det att enda afsigten med elden under cylindern år att åstadkomma det behöfliga tillskottet af 30 gra