Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1852, sida 1

hvilka himlens stjernor blixtra, liksom en ung, eldig slickas ögon genom slöjan? Hör ni hafvets eviga klagan vid marmorstadens fot, som det så ömt smeker? Nåväl! dessa praktfulla monumenter, dessa förtrollande palatser, detta våldiga haf, hvilket man gjort till en underdånig slaf — kortligen, detta ofantliga hela, som gjort Venedig till hafvets drottning, allt detta skulle inte mera varit republiken Venedig, om Carmagnola hade velat! — och inom några dagar, måhånda redan i morgon, skola de tacksamma senatorerna se Carmagnolas hufvud falla på denna plats. — Ack, såg inte det — såg inte det, sade den unga flickan i förtviflad ton; hafva inte vi kommit hit för att rådda honom, och skola vi inte rådda honom, eller hur? — Åtminstone, svarade soldater med en menniskas likgiltighet, som år van att förlika sig med ödet, skola vi alla göra hvad möjligt år. Men framför allt måste vi begifva oss till er syster Michaela, för att få veta, hvad som förefallit under min bortovaro. — Till min syster! huru långtar jag inte att se henne, sade Bianca. Huru lycklig skulle jag inte vara att få sluta henne i mina armar! De redo vidare genom de trånga och krokiga gatorna, som ledde till S:t Mareus-torget.