Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 1

ket bevisas af hans kärlek för sin sonhustru, den vackra och olyckliga markisinnan af Douro. Hertigen var genom sin storhet och sitt behagliga sätt att vara, qvinnornas afgud. I sitt hem lefde han med spartansk enkelhet; han låg i en tältsång af jern, hans bord var utomordentligt tarsligt, och han tog sig hvarje morgon, ånda till sin lefnads slut, ett kallt bad. Man beskylde honom för girighet, ett sel som icke så orättvist tillvites många stora generaler. Hans köld var mera skenbar ån verklig. Han medförde i det privata och politiska lifvet såltlifvets ideer och vanor, och blef ofta illa bedömd för sin håftighets skull. Han hyste en djup vördnad för Napoleons minne, såsom general, och man kunde aldrig förarga honom värre, ån når man haktalade hans ärorika fiende. En dag visade en af gåsterna vid bordet en snusdosa, som han erhållit till belöning för en bragd emot kejsaren. Hertigen vågrade att se på den, och markisinnan af Douro, som kånde hans karakter, skaffade undan den olyckliga dosan. Han bekrigade kejsaren af pligt, men hyste stor aktning för hans snille. Franska folket bör erkånna hans delikatess, då han, under den stora industriexpositionen instålde den årliga fest som han firade till minne af slaget vid Waterloo. Hertigen af Wellingtons död åstadkommer en ofantlig tomhet i England. Han har följt sir Robert Peel i grafven, och det gifves numera i England intet namn, nog stort att, under en stor politiskå kris, utöfva ett måktigt moraliskt inflytande på folket. Sjelf en jätte, var han den sista af jättarnas slågte. — Aldrig skall någon kunna fylla hans plats. Samma dag, då de engelska tidningarna i innehöllo underrättelsen om hertigens död, utkommo de med svarta kanter. Times var den enda som endast omgaf notisen om hans dåd med sorgens sårg. Till ersåttning innehåller den en nekrolog om 25 spalter. Vi vilja hår nedan ur denna biografi göra ett utdrag af det vigtigaste, som vi hår ofvan icke anfört. Hertigen af Wellington föddes den 1 Maj 1769, enligt somliga på slottet Dungan, enligt andra i Dublin; han var son till Richard Col-ley Wellesley, som af Georg II blifvit utnåmnd till baron af Mornington. Han hade sex bröder, af hvilka markisen af Wellesley, guvernören i Indien, var den åldsta; den andra var grefven af Mornington, som lemnat efter sig hedrande minnen i sitt lands litteraturhistoria; den tredje William Wellesley Poole, baron af Muryborougbh; sjelf var han den fjerde i ordningen; den femte var Georg Valerian, sedermera kyrkoherde i Bishopwearmouth, och den sjette lord Cowley, som var ambassadör i Paris, hvilken befattning hans son ånnu i dag innehar. Hertigen af Wellington sörmålde sig den 6 April 1806 med miss Catherine Packenham, tredje. dottren af lord Longford; hon dog den 25 April 1831 och efterlemnade tvenne söner: markisen af Douro, medlem af underhuset; men efter hertigens död hertig af Wel