Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 1

Luigi Mariello, att jag våntade denna lilla hyllning. Den öfverraskar mig således inte. Jag vill dock ej neka mig det nöjet, att på ett dgonblick göra den stackars grefve de Hascoris rått olycklig. Jag behöfver inte göra någonting annat ån sitta stilla och behålla mitt glas i handen. Ropen fortforo, och allas blickar riktade sig nyfikna mot lagunerna. Carmagnola blef helt lugn sittande och smuttade då och då ur sitt las. ; — Grefve Carmagnola, sade nu grefven af Lascaris, hvilken började att blifva otålig, vill ni då låta det beskedliga folket till er åra skrika lungorna ur bråstet på sig, utan att belåna dem med ett tacksågelseord eller ett leende? De skulle skatta sig så lyckliga att få se eder! — De ropa på er och svånga sina hattar i luften, sade furst Pisani. oo Nå, eftersom de ropa på mig, så skola vi vål visa oss för dem. Han steg upp, satte ifrån sig sitt till hålften urdruckna glas och gick långsamt till balkongen. Det gifna exemplet följdes af alla de öfriga. Matsalen var således snart tom. Endast grefve Rinaldo, som låtsade sig först vilja såtta sin rock i ordning, stannade ånnu några ögonblick vid bordet, hvilket han lång