lington och pär al de förenade konungarikena, men han år barnlös, och M. Charles wellesley, öfverste Jlöjtnant i armåen, född 1808 och gift 1844 med H. Manners Pierrepoints enda dotter, som skånkt honom fem barn, af hvilka fyra ånnu lefva. Listan öfver hertigens af Wellington hederstitlar och embeten skulle som vi förut sagt uttrötta läsaren och upptaga flera sidor; vi inskrånka oss till följande uppgifter: År 1808 var han ånnu endast sir Wellesley; 1809 utnämndes han till baron af Douro och vicomte af Wellington; 1812 i Februari till grefve af Wellington och i Augusti s. å. till markis af Wellington; slutligen 1814 till markis af Douro och hertig af Wellington. I Spanien var han hertig af Ciudad-Rodrigo och grand af första klassen af Spanien, i Portugal hertig af Vittoria, markis af Torres Vedros och grefve af Vimiaira, i Holland furste af Waterloo. Dessutom var hertigen af Wellington fåltmarskalk, öfverste för grenadier-gardet, högsta befälhafvare öfver sot-jågare-brigaden, riddare af Strumpebands-orden, af Bath-orden med stora korset och innehade 17 andra europeiska ordnar; han var vidare ösver-amiral för de fem hamnarna, konstapel i Towern, lord -låjtnant i Hampshire, kansler för universitetet i Oxford, fåltmarskalk i Preussen och i Österrike o. s. v. Hertigens familj hårstammade srån Rutland i England, hade emigrerat till Irland under Henrik VIII:s regering och bosatt sig i grefskapet Kilkenny. Arthur Wellesley erhöll sin första uppfostran i Eton, hvarifrån han begaf sig till Oxford och skickades slutligen till militårskolan i Angers i Frankrike; i jämnförelse med sin åldste broders uppfostran var Arthur Wellesleys ej särdeles lysande. Ar 1787, blef han vid 18 års ålder fenrik, sedermera löjtnant vid 73:dje och 76:te infanteri-regementerna; derefter gick han in på dragonerna; sina första fålttåg gjorde han i Belgien och Nederlånderna; men då Engelsmännen nådgades att retirera, återvände Arthur Wellesley såsom öfverste till England; följande året, 1796, sändes han till Ostindien. Der qvarstannade han till 1805, och blef efter sin återkomst till England, medlem af hemliga rådet. Året derpå gifte han sig, som förut år sagdt; han var då representant och hade att uthårda många anfall i underhuset för sitt befål i Indien. År 1807 var han sir Arthur Wellesley och intrådde i lord Portlands minister såsom förste sekreterare för Irland. Derefter skickades han till Danmark, och sedermera till spanska halfön, der han gjorde det fålttåg, som satte kronan på hans åra och som slöts i Frankrike genom slaget vid Toulouse. Det var under denna tid som han utnåmndes till hertig och pår af England, och efter första restaurationen återvånde han till sitt hemland. Slutligen sändes han, efter Napoleons återkomst från ön Elba, återigen till kontinenten och blef på slagfåltet vid Waterloo verktyget till denna kejsares definitiva fall. Hertigen af Wellington afled Tisdagen den 14 dennes klockan 3 e. m. i WalmerCastle, nåra Dovre. Vi låsa i MorningChronicle för den 15 Sept. följande detaljer öfver hans sista stunder: I går morgon uppsteg hans herrlighet, efter allt utseende, vid god helsa. Tidigt på förmiddagen gjorde han sin vanliga promenad i slottets granskap, men en stund efter sin återkomst öfverfölls han af en ganska häftig konvulsivisk attack. Man trodde emellertid att denna attack hårrörde af någon tillfållig oordning i magen, och snart skulle gå öfver; hans herrlighets låkare, doktor Macarihur, de Walmer och chirurgen M. Hulke srån Deal, blefvo genast tillkallade och ordinerade ett kräkmedel. Detta användes, men utan att göra den åsyftade verkan, och efter ett nytt anfall af konvulsioner, lika håftigt som det förra, drog den ädle grefven sin sista suck