Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 1

Brougham, den stora whig-talaren, var då chef för oppositionen mot hertigen, ehuru han kort förut varit hans båsta vån. Hertigen var nog oförsigtig att trottsa folket och störtades från makten. Vi hafva skål att förvånas Öfver denna halsstarrighet, når vi betänka, att han, knappt ett år före dessa tilldragelser, bistod sir Robert Peel att tvinga konungen och parlamentet till katholikernas emancipation, hvilket han gjorde mindre af sympathi ån af fruktan för det af OConnel uppviglade Irland. Hans klokhet förmådde honom att gifva med sig år 1829, han skulle hafva gjort detsamma 1830 om han lika vål hade uppskattat faran. Den båsta ursåkt man skulle kunna gifva till hans fördel, år, att sir Robert Peel, den klokaste och fogligaste af Englands statsmån, likaledes insåg landets stora behof af en reform. Samma sunda omdåmesförmåga var orsaken att hertigen af Wellington anvånde sitt ofantliga inflytande till förmån för spanmålslagens fullkomliga upphåfvande. Det var just samma goda omdömesförmåga som han högt aktade hos sir Robert Peel och som gjorde honom i 35 års tid till dennes politiska bundsförvandt. De femton sista åren af sitt lif innehade hertigen af Wellington den ådla platsen såsom drottningens och nationens rådgifvare. Så långe som whigs innehade makten, kunde inga åtgårder vidtagas utan att först gillas af honom, och når tories skötte affårerna, presiderade han på sått och vis vid alla deras rådplågningar, ehuru han icke ville emottaga någon portfölj. Det år nåstan omöjligt att göra sig en ide om hans inflytande under de senaste åren. Nationen ångrade sin grofva otacksamhet under rörelserna 1830, och respekterade hertigens koncessioner 1829 i afseende på katholikerne, samt år 1845 rörande anti-corn-law-league. Envisheten i hans karakter hade gifvit vika för erfarenheten, men hans solida sunda förstånd var ånnu i sin fulla kraft, och det år just detta sunda förstånd som, hos Engelsmånnen, vårderas högre än tillochmed de mest lysande egenskaper. Hertigen af Wellington var icke hvad man vanligtvis kallar talare, men han talade enkelt och klart. han gick rakt på saken, gjorde intryck genom sin Öppenhet och genom den pregel af sanning som alla hans ord buro. Ytterst enkel i sin klådsel, ingaf han vördnad med sin hvita hjessa. Denna vördnad visades honom äfven af dem, som aldeles icke kånde honom. Når han kom ridande på gatan, blottade alla sina hufvuden, ifrån de förnåmsta till de ringaste. Han ålskade drottningen, som en fader ålskar sitt barn. Drottningen visade honom åfven en dotterlig tillgifvenhet. Når man såg dem tillsammans skulle man kunnat anse dem för far och dotter, och vid alla såvål politiska som husliga förvecklingar, tog H. M. altid hertigen till råd och hjelp. Han var hennes rådgifvare såvål i det enskilda, som i det offentliga lifvet. Ehuru han för sin oböjliga viljas skull kallades jernhertigen (the iron duke), var han dock åtkomlig för de ömmaste känslor, hvilÅ D J — 15 I . 3