Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 1

samt gick omkring, för att äfven komma till fönsterna. Carmagnola, som vid sitt uttråde på balkongen hålsades med uthållande bifallsrop af musikanterna i båten, tryckte Mariello och Perusini lifligt i armen och hviskade till dem, i det han pekade på Lascaris: — Mina herrar, det blir mig ett ögonblick omöjligt att bevaka denna man, lemnen honom derför J inte ur sigte. Sågen mig sedan hvad han gjort, under det jag tackat detta folk och bland dem utdelat det guld jag bår hos mig — det år högst nådvåndigt — förstån I — att inte en enda rörelse af honom undgår er uppmärksamhet. Han lutade sig öfver balkongen. — Viva, viva Carmagnola! ropade de muntra gondolfararne. — Grefve Lascaris stöder sig, liksom om han vore trött, mot er stolsrygs, sade Mariello, så alt ingen mer ån Carmagnola kunde höra det. — Han upptager, tillade Perusini, ur sin ficka något som liknar ett silfver-etui. — Han kastar etuits innehåll, sade Mariello, i det han, fattad af en plötslig förskråckelse, grep uti Carmagnolas arm. — Hvad kommer åt er? signor Mariello, ropade furst Pisani, då han såg honom vackla.