Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1852, sida 1

äsigter och andra inbördes stridigheter, uppmanas att göra gemensam sak emot skandalpressen. Denna uppmaning förtjenar verkligen att behjertas och önskligt vore, om den ledde till det åsyftade åndamälet. Vi för vår del skola imellertid icke undandraga oss att efter måttet af våra krafter deltaga i en sådan kamp. Hår nedan reproduceras det hufvudsakligaste af berörde uppsats: -Med en sorglig känsla af våmjelse hafva vi låst de senaste beråttelserna från Stockholm om pöbeluppträden, hvilka efter all anledning varit framkallade af Stockholms uslaste skandalblad och dess ståndiga skändliga utfall emot Judarne — utfall så mycket mera lumpna, som de veterligt blifvit framkallade och skärpta af misslyckade prejeri-försök. och som de icke åro rigtade emot en eller flera individer, utan emot Judar i allmånhet, oaktadt man bland dessa har ett stort antal ganska aktningsvårda och för nyttig verksamhet utmårkte medborgare. — Vi hafva visserligen aldrig haft förmånliga tankar om Stock) holms mobb, men aldrig skulle vi hafva trott den så usel, så dfvermåttan kreäturligt dum, att en tidning sådan som -Folkets Råst ens bland mobben skulle finna den ringaste sympati; om erfarenheten ej nu tycktes bevisa annat, tycktes bevisa att denna mobb år såmre ån äfven den störste menniskoföraktare, den vårste vedersakare, någonsin kunnat förestålla sig. Men de intråffade beklagansvärda oordningarne visa åfven hvarthän myndigheternas undfallenhet emot upprepade brott, och de större tidningarnes förnäma liknöjdhet, kan leda. Det är nemligen rent af otroligt, att icke säga omöjligt, att en tidning. sådan som Folkets Råst skulle kunnat uppehålla sig ens ett år och vinna några sympathier, om icke dels myndigheterna visat en oförlåtlig slapphet. — Stockholms polis har ju tillochmed påtagligen gynnat Folkrösten, och sålunda gifvit ökad fart och sannolikhet åt de gångse ryktena om ett formligt kontrakt af mindre hedrande beskaffenhet —, dels hufvudstadens större tidningar varit alltför slappa censorer, alltför förnåmt eller fegt efterlätne mot skandalpressen, samt derjemte alltför litet afsett den större massans behof af låsning och ledning. Man har velat finna en förklaringsgrund till gatupptråderna i någon harm deröfver att en enskild person gripit profossen i embetet samt på öppen gata, kort innan deliqventen fördes till Långholmshåktet, pryglat densamme. Detta förefaller dock alltför otroligt; så mycket mera som vi hårt ett Ögonvittne till prygelscenen beråtta, att en hel hop både folk och hamnbusar med mycket lugn stått omkring och åsett bastonaden samt tillochmed gifvit bifallsyttringar deråt. Icke kan heller håktningen förklara gatupploppen; den brottslige år nemligen häktad på grund af laga krastvunnet utslag; och om åtgården i något afseende kan med fog klandras, så vore det derföre att densamma varit alltför lindrig samt blifvit så sent verkstålld. Hade den håktade sjelf varit ansvarig för sin usla tidning, så ha